Martinus: Livets Bog, del 4, st 1552

1552. Detta "ätande" i sin tur är detsamma som inspirationen, glädjen och lyckan i att älska sin nästa. Här avses naturligtvis inte enbart ett inlärt uppträdande, inövat genom den så kallade "bildning" eller "takt och ton", som för många bara är en inövad förmåga att kamouflera eller dölja väsendets inhumana eller kärlekslösa sidor i sin natur, så att dessa till en viss grad får sken av kultur eller "kärlek till nästan". Nej, kärlek till nästan är något långt mer djupgående och innerligt. Det är att leva och arbeta på ett sådant sätt att detta liv och arbete blir en smekning, en visad ömhet, för hela mänskligheten. Att ha begär efter detta, att finna glädje i att viga sitt liv och sina krafter åt denna manifestation, är att "äta av livets träd". Det är detsamma som att verkligen leva. Det är att vara "ett med Fadern", att vara "hans avbild, vara lik honom". Och detta verkliga liv börjar alltså att fundamentalt göra sig gällande i individens viljeföring från och med hans totala upplevelse av "den stora födelsen". Efter denna upplevelse eller "invigning" lever väsendet vaket dagsmedvetet i den andliga världen samtidigt med sin vakna dagsmedvetna upplevelseförmåga på det fysiska planet.

Symbol nr 12

Livet och döden

Föregående

Nästa