Livets Bog, del 4
"Mörkrets" och "ljusets" kontrast i "det riktiga människoriket"
1554. Men i detta ljusa rike måste, för att upplevelse eller manifestation över huvud taget ska kunna äga rum, de två kontrastprinciperna, "himmel" och "helvete", också vara för handen, även om den sistnämnda principen här naturligtvis har mist allt av sin livsunderminerande tyngd eller udd. Här existerar "helvetet" eller livets mörkersida inte som en lidandets praktiska realitet. Här existerar mörkret endast som den från djurriket förvärvade kunskapen om "det ondas" eller mörkrets reaktioner, som åter är detsamma som "visdom". Genom denna visdom har väsendet ju redan för länge sedan omdanat sin "djuriska" mentalitet till ett "mänskligt" sätt att vara både i talang och praktik. Men eftersom utvecklingen ständigt går vidare, finns det även här i detta rike tendenser och vanor som blir föråldrade, blir för grova eller robusta allteftersom mentaliteten blir alltmer förfinad eller förandligad. Även om dessa vanor här inte som i "djurriket" är brutala, dräpande tendenser eller är deprimerande eller uppfattas som "syndiga", krävs det ändå träning eller en viss koncentrerad viljeföring för att man ska bli dem kvitt. Dessa vanor ligger huvudsakligen på näringens område. Medan man visserligen har upphört med att äta animalisk föda och vant sig vid rent vegetarisk kost, såsom fruktköttet omkring kärnorna, och även vant sig av med att äta själva kärnorna och andra grova former av vegetabiliska produkter, såsom rotfrukter, blad och stjälkar, så utgör inte denna föda kulminationen av fullkomlighet i den fysiska näringen. I "det riktiga människoriket" måste väsendena ännu i viss utsträckning vara bundna av fysisk materia och fysiska manifestationer. Men i och med den stora förfining eller förädling av mentalitet och nerver som "invigningen" och livet i "det riktiga människoriket" för med sig, kan inte ens hundraprocentigt fruktkött vara tillräckligt fin eller lämplig föda för väsendet. Och här börjar i synnerhet upptaget av luftnäringen att utvecklas. Andningsorganen utvecklas alltmer, så att de kan avbörda kroppen den grova fysiska näringen och ersätta den med luftnäringen. Väsendet blir därmed en ande eller ett jag klätt i "luft", på samma sätt som den nuvarande jordiska människan är att beteckna som en ande eller ett jag klätt i "vatten". I "det riktiga människorikets" begynnelsezon är livet paradisiskt, för här lever väsendet högt på sin övervinnelse av sin "djuriska" mentalitet och glädjen över att ha nått ett liv i kontakt med sitt utvecklingsstegs eller sin livszons speciella lagar. Men då det ju inte för evigt ska förbli på samma steg, utan gå upp i ännu högre tillvaroformer, börjar väsendets oundvikliga anknytning till kretsloppets lagar kräva att det vänjer sig vid nya livsformer, nya och än mer förfinade eller änglalika moraliska begrepp. Detta krav utlöses omedelbart efter att väsendet kulminerat som "riktig människa". Från denna kulmination och framöver har väsendet således en viss men mycket mild grad av mörker att övervinna, nämligen avvänjningen från den vegetabiliska födan och tillvänjningen till luftnäringen. Men denna väsendenas situation skapar inte sorg, lidande eller bekymmer av nedtryckande natur, såsom fallet är i "helvetet" eller mörkersidan i "djurriket" eller det nuvarande jordmänskliga tillståndet. Här, liksom i de efterföljande rikena i kretsloppet, betyder det för väsendet en fullt vaken, medveten, frivillig livslust att genomgå denna avvänjning och tillvänjning. Och "mörkret" ger sig endast till känna som "utlevelse" av företeelsen så att den inte längre är intressant eller stimulerande, utan snarare "tråkig". "Mörkret" här är inte dödsbringande överträdelser av livslagarna eller ett nytt befordrande av den dräpande principen med efterföljande olyckliga ingrepp i ödet, utan i stället en blid mättnad av tillräckligt utlevda företeelser. Men ljuset däremot är ju alltjämt en förväntan om större upplevelsemöjligheter, en behaglig spänning i förnyat hopp om utvidgade, nya kosmiska horisontområden eller uppenbarelser av den evige Fadern.
Symbol av Martinus
Symbol nr 12
Livet och döden