Martinus: Livets Bog, del 4, st 1590

1590. Och på detta sätt är det eviga livet i form av spiralkretsloppet endast en högre form av upplevelse av dag och natt. Genom växt-, djur-, människo-, visdomsrikena och den gudomliga världen, eller alla upplevelser i den yttre världen, upplever väsendet "dagprincipen", och genom "salighetsriket" eller den inre världen upplever det "nattprincipen". Det eviga livet är således en evigt fortsättande serie upplevelser av "dagprincipen och nattprincipen", inte enbart i form av dygnets timmar, utan även i form av spiralkretsloppens väldiga tidsepoker med växlande upplevelser av kosmiskt ljus och mörker, kosmiska dagar och nätter, kosmiska somrar och vintrar. I evigt fortsättande serier av miljonåriga tidsepoker med oavbrutet växlande scenerier i skilda former av upplevelsetillstånd inblåser den evige Fadern i sin lika evige son sin omätliga skaparmakt, sitt omätliga kunnande och vetande, sitt eget medvetande, sitt eget liv. Gudasonen eller det levande väsendet får därigenom överjordisk identitet, blir Faderns avbild, blir lik honom. Det eviga livet är således inte enbart odödlighet, ett behärskande av elementen, en överlägsen seglats bort över tidens och rummets omätbara oceaner, det är även Gudomen uppenbarad i det levande väsendet och det levande väsendet uppenbarat i Gudomen. Men därmed är det eviga livet identiskt med kärleken och kärleken identisk med det eviga livet. I sanning, det är inte så konstigt att detta eviga bud ljuder genom universum: "Du skall älska din nästa som dig själv", ty denna nästa är ju den evige Fadern. Världsalltets mentala "våglängd" är kärlek. Var och en som vill "vinna evigt liv" (uppnå kosmiskt medvetande, lära känna sig själv som odödlig och bli ett med Fadern), måste därför ovillkorligen inrikta sin mentalitet på kärleken. Endast genom den blir väsendet medvetet om sin egen identitet med evigheten, ser att allt är mycket gott och förnimmer livet som Guds strålgloria.

Symbol nr 12

Livet och döden

Föregående

Nästa