Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 5
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Det maskulina väsendets sympati för det feminina väsendet beror på dess självbevarelsedrift eller kärlek till sig självt
1597. Endast inom ett visst område är känslorna av en något mildare karaktär, nämligen inför väsen av det motsatta könet. Men denna omsorg är fortfarande mer "egenkärlek" än "kärlek till nästan". Om det "maskulina" väsendets organiska struktur inte betingade att det "feminina" väsendet var föremål för hela dess intressesfär och alltså en bidragande orsak till dess egen livslust och glädje över att vara till, skulle de "feminina" väsendena vara hänvisade till att utgöra lika skimrande mål för det maskulina väsendets mordlust som andra väsen, och deras kött och blod skulle vara en lika stor njutning som alla andra mördade väsens animaliska rester. Det "feminina" väsendet är således en livsbetingelse för väsendet i fråga och blir därmed inlemmat i försvarsområdet för detta väsens eget liv. Att det "feminina" väsendet undantas från det maskulina väsendets dråp- och förföljelsetendens, beror alltså inte på någon osjälvisk kärlek eller medkänsla, för en sådan känsla existerar inte hos detta väsen. Den ska komma att vibrera i detta väsens bröst först tusentals sekler senare i världsplanens stora spiralkretslopp. De "feminina" väsendenas bevågenhet i det hundraprocentigt "maskulina" väsendets medvetande beror således i själva verket bara på det "maskulina" väsendets kärlek till sig självt, på de "feminina" väsendenas oumbärlighet i dess egen självbevarelsedrift.
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram