1600. Som vi här har sett, blir det levande väsendet eller gudasonen genom sin själviska struktur fullständigt omformat till ett mörkrets väsen, även om dess förbindelse med Gudomen inte kan avbrytas. I och med att det "maskulina" polorganet och den åtföljande tillfredsställelsen av det själviska begäret utvecklades till en helt dominerande livsbetingelse för väsendet, stängdes "paradisets" portar eller "himmelriket" för den evige gudasonen. Med denna förvandling var tillvaron i en överjordisk eller himmelsk värld förbi för "Adam". Den "förlorade" sonen vandrade direkt mot dödens zoner, bort från "livets träd". Och ju större avståndet blev mellan den bortdragande gudasonen och atmosfären eller frukterna från "livets träd", desto mindre näring fick denne gudasons liv och överjordiska eller himmelska medvetande. På så vis svälte gudasonen således ut sitt överjordiska eller kosmiska medvetande. Minnet av hans egen höga härkomst och identitet som son till Guden och som tidens och rummets behärskare, hans identitet med själva evigheten, försvann från den "förlorade" sonens vakna dagsmedvetande. Men blev det sparsamt med näringen eller frukterna från "livets träd", så blev det desto rikligare med frukterna från "dödens träd", vilket alltså betyder: "kunskapens träd". Väsendet frossade i njutandet av materia, i njutandet av andra väsens kött och blod. Att slita sönder, lemlästa och utplåna andra väsen, blev den "förlorade" gudasonens dagliga livsvillkor. I hans medvetande fanns inte längre plats för nåd, barmhärtighet eller skonsamhet för något medväsen, med undantag av det väsen (väsendet av motsatt kön) som ju var nödvändigt för hans egen självbevarelsedrift, och genom vilken han alltjämt kunde förnimma en liten svag stråle från ett svunnet, nu okänt himmelskt eller kosmiskt ljus. Jorden blev alltså "förbannad" för detta väsens skull. Flykt och skräck var den atmosfär som det med sin kött- och blodhunger spred över kontinenter och hav. Inget väsen kunde längre känna sig säkert. Den "förlorade" gudasonen, det förr så strålande väsendet, hade fått "djävulsmedvetande". Det är denne sagornas "förhäxade prins", det överjordiska, himmelska väsendet, Gudomens egen son, som framträder för oss levande i kött och blod som urskogarnas rytande och havens tysta "hanrovdjur". Detta "hanrovdjur" är "den döde Adam" i sin rena form. Och det är resterna av detta rovdjurspsyke eller "förhäxade" kosmiska medvetande som i dag i kyrkor och tempel framställs som "det onda", liksom det är den från denna trolldom frigjorda kosmiska medvetandedelen i jordmänniskan eller den begynnande "kärleken till nästan", som i samma kyrkor och tempel i dag tolkas som "det goda".