Martinus: Livets Bog, del 5, st 1602

1602. Eftersom den renodlade "feminina" principen utlöser en organisk struktur som får väsendet att uppleva ett livsnödvändigt begär efter att känna sig knutet till ett "maskulint" väsen, blir detta väsen ett motsvarande allt behärskande intresseobjekt i dess dagliga liv, på samma sätt som det "feminina" väsendet är intresseobjektet för det "maskulina" väsendet. Det bär således inom sig en hunger som endast kan mättas eller tillfredsställas genom att det sexuellt blir ett med det "maskulina" väsendet. Det måste alltså ha detta väsen som sexuell livspartner. Det är därför inte heller bra för "Eva" att vara ensam. Det "maskulina" väsendet är en livsbetingelse för det renodlade "feminina" väsendet, på samma sätt som det "feminina" väsendet är en livsbetingelse för det renodlade "maskulina" väsendet. Medan den "maskulina" organstrukturen skapar begäret efter att "äga" ett väsen av motsatt kön, skapar den "feminina" organstrukturen däremot begäret efter att "ägas" av ett väsen av motsatt kön. Det ligger i den "feminina" organstrukturen att utveckla hängivenhet för och underkastelse under det "maskulina" väsendet. Och det är genom denna mentala inställning som det "feminina" väsendets eller "kvinnans" organism är av en mer finlemmad natur än "mannens". Medan hans organism är ämnad att försvara den äkta makan och avkomman gentemot omgivningen, är "kvinnans" organism mer ämnad att försvaras, liksom det ju också är "kvinnans" organism som är redskapet för fostrets utveckling och näring och därför i denna situation naturligtvis måste ha beskydd. Det renodlade "feminina" väsendet är alltså i själva verket helt beroende av det "maskulina" väsendet. Att detta väsen blir det hundraprocentiga intresseobjektet för det renodlade "feminina" väsendet, är då självklart. Och då samma sak gäller för alla dess "feminina" medväsen, blir dessa således medtävlare om detta intresseobjekt. Den sexuella inställningen skapar därför här liksom hos det "maskulina" väsendet grunden till denna tävlan och den åtföljande svartsjukan och förnimmelsen av "äganderätt". Att förnimma sympati för det motsatta könet och antipati mot det egna könet, är således den absolut enda fundamentala praktiska och psykiska strömriktning som existerar hos var och en av de två nämnda sexuella väsensarterna i deras rena form. Denna förnimmelse eller upplevelse av livet är deras livsbetingelse, deras självbevarelsedrift. Det "maskulina" väsendet blir alltså för det "feminina" väsendet den sista strålen från den himmel eller det "paradis" som de båda en gång lämnade. Och vid denna lilla stråle från himlen, som de utgör för varandra, klamrar de sig fast. I dess ljus omslingrar de varandra. Den är de två väsendenas himmelska ljus eller överjordiska fackla genom mörkrets sfärer. Den är ett återsken från himlen, Guds strålgloria i dödsrikets zoner. Den är ett minne av ett väsen som den förtrollade gudasonen eller livssagans "förhäxade prins" inte längre kan erinra sig. "Den evige Fadern" är försvunnen i glömskans mörker. Han finns inte längre i den trollbundne gudasonens eller "Adams" och "Evas" vakna dagsmedvetna tankeområde.

Föregående

Nästa