Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 5
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
”Djurriket” är spiralkretsloppets ”dödsrike” och visar att de nedärvda gamla klassiska sagorna om ”förhäxade prinsar och prinsessor” är kretsloppets eller livets sanning, berättad i symboler för den naive eller ”i anden fattige”
1604. Hos dessa två "enpolsväsen", "Adam" och "Eva", där livets renodlade mörker behärskar medvetandet, har vi, som redan påpekats, själva "dödens" zon eller spiralkretsloppets renodlade "dödsrike". Det är den sfär som vi från vårt dagliga liv känner under beteckningen "djurriket", den dräpande principens hemvist, där "den enes död är den andres bröd" och där "var och en är sig själv närmast". Vi befinner oss här i ett rike eller en sfär i världsalltet, där förmågan att älska sin nästa är avlägsnad till förmån för förmågan att älska sig själv, och denna sistnämnda förmåga är till och med gjord till en hundraprocentig livsbetingelse. Tänk, vilken sanning som skänkts mänskligheten genom alla de klassiska sagorna. Det som i dem förr betraktades som ren fantasi och overklighet har blivit levande verklighet. Grundtonen i sagornas berättelser är ju att "prinsar" och "prinsessor" eller högt uppsatta väsen, väsen som lever i ljuset, kommer under inflytande av "häxor" och "troll", blir "förhäxade" av mörkrets makter eller omskapade till ohyggliga, primitiva väsen eller i andra fall till "skendöda", "törnrosasovande" eller "förstenade" varelser. Dessa berättelser har i princip inte alls kunnat övertrumfa det verkliga livets stora saga. De är helt enkelt varken mer eller mindre än geniala konstnärliga berättelser om denna livssagas verkliga tilldragelser och principer, som återgetts och gjorts begripliga för naiva, halvt "djuriska", halvt "mänskliga" väsen eller ljusets "förhäxade" väsen i deras begynnande uppvaknande ur "förtrollningen", "försteningen" eller "förbannelsen" till "uppståndelsen till det eviga livet", till sin gudomliga befrielse från mörkrets svarta makter. "De förhäxade prinsarna och prinsessorna" symboliserar "Adam" och "Eva" i deras djuriska, fysiska organismer och i deras totalt förlorade medvetande om den egna höga härkomsten eller identiteten som eviga, över tid och rum höjda gudasöner. Deras "fader", "kungen", är Gudomen. "Trollkarlen", "häxan" eller mörkrets upphov är "djävulen", som i sin tur endast är väsendenas "förhäxade" eller förmörkade synbild av sin evige Fader.
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram