Martinus: Livets Bog, del 5, st 1613

1613. Den kan nämligen, trots allt, omöjligt utplånas helt från väsendenas medvetande. Denna högre form av livsupplevelse har lämnat kvar en liten outplånlig grodd, eller rättare sagt ett helt litet frökorn, så djupt ned i den jordiska människans inre att det omöjligt har kunnat tillintetgöras, även om de yttre polförvandlingarna har skapat väldiga mentala stormar, sorger och lidanden och brett ett ytligt glömskans mörker över väsendets minnen av den överjordiska eller himmelska värld som det en gång lämnat. Detta framgår av det förhållandet att vi under hela vägen genom mörkerstadierna kan bevittna en tendens hos väsendet att ty sig till en okänd, överlägsen makt när det är i livsfara. Djur som är så högt utvecklade att de kan frambringa ljud, utlöser denna hänvändelse i form av ångestskrin. Dessa väsen har naturligtvis inte någon dagsmedveten, detaljerad uppfattning om denna utlösning. Den sker så att säga till hundra procent automatiskt vid varje tillfälle då väsendet befinner sig i livsfara. Hos den i utvecklingen längre framskridna människan har denna tendens hos väsendet blivit en vaken, dagsmedveten företeelse. Det är den som ligger till grund för hennes religiösa tro. Genom den förnimmer väsendet en styrande försyn som det hänvänder sig till i situationer då alla andra vägar är stängda eller oframkomliga. När väsendet sviks av sina vänner, förföljs och tyranniseras av fiender, råkar ut för skada eller olycka, blir sjukt och lidande och i alla sådana situationer är hjälplöst, kommer dess mentala inställning att organiskt ledas in på tanken om hjälp från denna försyn. Själva tendensen att ty sig till Försynen är således inte något som människorna har uppfunnit. Det är en organisk funktion som visar på ett fundamentalt led i världsstrukturen mellan det levande väsendet och den natur som det är omgivet av.

Föregående

Nästa