Martinus: Livets Bog, del 5, st 1614

1614. Samma tendens avslöjar alltså att individens innersta väsen uppfattar den omgivande naturen, inte som en tillfälligt uppkommen död massa, utan som ett levande centrum, ett slags väsen. Men hurdant detta levande centrum eller väsen är i verkligheten, kan den ännu oinvigda människan inte göra begripligt för sig. Och hon saknar i själva verket inte alls den invigning eller kosmiska klarsyn och den åtföljande kosmiska analysen av Försynen, som hon ännu inte alls har intellekt till att förstå. Däremot måste hon bilda sig en för sitt psyke tillfredsställande förklaring som svar på den brännande fråga som den inre tendensen angående Försynen skapar. Resultatet av detta blir då att väsendet börjar bilda sig en egen uppfattning om Försynen, som det skapar till sin egen avbild, det vill säga till den primitiva jordmänniskans avbild. Det uppfattar Försynen som osynliga eller andliga levande väsen bakom alla former av rörelse. Det ser en ande bakom stormens och bränningarnas kraft, det ser en ande i träd och buskar, i blixt och tordön, i sol och måne osv., kort sagt, det föreställer sig levande, dirigerande makter bakom alla uppträdande naturkrafter. Den jordiska människan började på ett mycket tidigt stadium skilja dessa makter åt och uppfattade dem som "goda" eller som "onda". De "onda" makterna ansågs ligga till grund för allt som frambringade olycka och besvärligheter för människorna, medan de "goda" makterna ansågs ligga till grund för allt som befordrar lycka, glädje och välsignelse för dem. Medan de "onda" makterna bland annat blev kallade "djävlar", blev de "goda" makterna kallade "gudar". Och genom denna inställning hade den jordiska människan tills vidare en tillräcklig förklaring på den stora huvudfrågan i livet. Denna förklaring på orsaken till det "onda" och det "goda" i världen var ju analog med vad hon själv upplevde i sitt dagliga liv. Hon upplevde ju "onda" människor (hennes fiender) och "goda" människor (hennes vänner). Att något mentalt tillstånd eller något liv skulle kunna gestalta sig på annat sätt än som de två stora grunddragen "vänskap" och "fiendskap", var ofattbart för den primitiva jordmänniskan. Att dessa två upplevda grunddrag i det levande väsendets liv måste bli huvudmaterialet eller grundelementen i den fantasi eller föreställning som denna primitiva människa bildade sig om Försynen, är således här självklart. Försynen, vilket alltså betyder de "goda" makterna, blev mentalt sett uteslutande modellerad efter den jordiska människan, utrustad och förskönad med alla de företeelser och egenskaper som av den dåvarande människan kunde uppfattas som ideal, medan de "onda" makterna utrustades med alla de fasor och ohyggligheter som hennes fantasi kunde föreställa sig av fysiskt och psykiskt mörker. Att det rådde krig mellan de "onda" och de "goda" makterna, mellan "gudar" och "djävlar", var ju också självklart. Man kunde på det dåvarande utvecklingssteget omöjligt föreställa sig ett tillstånd, där detta inte var fallet. Med vad skulle väl ett dräpande eller mordiskt krigsväsen som jordmänniskan kunna motivera en annan form av tillvaro? Hon var ju helt i avsaknad av material till något annat. Dessa människors moral blev därför den kända dråpmoralen, vars efterdyningar vi känner från vår nordiska gudalära med gudaboningen Valhall som centrum och hemvist för en rad "goda" gudar. Därifrån ledde de kampen mot sina fiender "jättarna".

Föregående

Nästa