Martinus: Livets Bog, del 5, st 1616

1616. När människan har levt ut denna världsbild, har hon nått kulminationen i skapandet av gudsbegreppet till sin egen avbild. Med denna i mänsklig gestalt framträdande gudsbild går utformningen av gudsbilden eller världsuppfattningen över i en helt ny epok. Den gamla utformningen av gudsbilden till väsendets egen avbild går mot sin död. Denna död befordras av människornas växande tvivel på den nedärvda guds- eller världsuppfattningen, som modellerats efter den ofullkomliga människans avbild. Och detta tvivel befordras i sin tur av människans växande intelligens, hennes gjorda erfarenheter på naturforskningens område. Hon börjar upptäcka att naturen är ett sammanhängande helt, en stor enhet, som på inget vis dirigeras av ett på en tron sittande, i högre mänsklig gestalt framträdande, väsen. Men tills vidare kan hon bara se denna enhet i de rent materiella forskningsresultaten. Dessa resultat skänker människan ett utomordentligt stort materialistiskt vetande. Men detta vetande är inte något helhetsvetande, utan enbart ett lokalvetande, vilket i detta fall innebär: ett vetande om de rent fysiska företeelserna i världsalltets struktur. Detta vetande rymmer alltså inte någon sann kunskap om världsalltets psykiska eller andliga sida. Denna psykiska eller andliga sida förblir därför mystik – såvida dess existens inte rent av förnekas. I och med att människan på så vis med sin växande intelligens blivit inställd på forskning, och då denna forskning endast har kunnat gälla materiella företeelser, de rent timliga eller förgängliga tingen, har resultatet av denna forskning tills vidare enbart blivit fysiska mått- och viktfacit. Denna kunskap eller vetenskap är således hundraprocentigt materialistisk. Genom denna timlighetens vetenskap, som grundar sig på mått- och viktfacit, går det inte att konstatera något "evigt" levande väsen som vilje- eller medvetandemässigt kan tänkas stå bakom världsalltets struktur med alla dess fysiska företeelser, underkastade "början" och "slut", som forskaren möter överallt och i allt. Det som inte är fysiskt eller timligt, kan alltså av denna materialistiskt upptagna och inställda forskare omöjligt accepteras annat än som fanatism, naivitet och övertro, och därmed som i allra högsta grad "ovetenskapligt".

Föregående

Nästa