Martinus: Livets Bog, del 5, st 1619

1619. Jordmänskligheten har nu ätit av "kunskapens träd" i en så överväldigande grad att den börjar bli mättad, börjar känna leda vid all denna materialism. Men genom denna har den utvecklat ett kolossalt herravälde över materien och kan genom väldiga kraftmaskiner låta elementen eller naturen arbeta för sig. Mänskligheten besitter således ett vetande och kunnande, genom vilket den kan manifestera oanade höjder av humanitet och kärlek, och därmed glädje och välsignelse, den dag som den förstår att använda sin intellektualitet i osjälviskhetens i stället för själviskhetens eller egoismens tjänst. Att utvecklingen går denna väg, har det dagliga livet sedan länge gjort till faktum. Människorna håller på att bli till övermått mätta på lidanden och besvärligheter, på kärlekslöshet och krig. Och ju större denna mättnad blir, desto starkare blir begäret efter motsatsen, vilket alltså i detta fall innebär en ljustillvaro. Och först när det är ett vetenskapligt faktum för väsendena, att en verklig ljustillvaro omöjligt kan skapas på annat sätt än just genom att man uteslutande låter det höga materialistiska vetande och kunnande man äger befordras av osjälviskhet, blir det omöjligt för människorna att fortsätta att betrakta det som logiskt att handla själviskt. Och med upptäckten av det ologiska i ett själviskt uppträdande uppstår kampen för att befria sig från ett sådant uppträdande. I annat fall skulle väsendet vara abnormt eller onormalt. "Adam" och "Eva", vilket här betyder mänskligheten, står alltså i dag vid ljusets port, liksom de en gång stod vid mörkrets port. De kommer således att lika oundvikligt träda in genom denna ljusets eller paradisets port som de en gång gick ut ur den för att träda in genom mörkrets och dödens port eller sfärer.

Föregående

Nästa