Martinus: Livets Bog, del 5, st 1631

1631. Man ser tydligt, helt bortsett från naturens eget tal, att det inte alltid har varit angeläget att inpränta denna avsky för mörkret i människorna. Ja, själva Bibeln markerar ju mellan raderna för den uppmärksamma läsaren att det en gång var motsatsen som gällde. När man förstår att det som i Bibeln betecknas som "ormen", i själva verket ingenting mindre är än själva världsåterlösningsprincipen, är det inte svårt att se att "förledandet av Eva" inte var ett "förledande" i ordets egentliga mening, utan en "vägledning". Visar inte just ormens och Evas tal att det här rör sig om en utredning av själva tingen, ett klarläggande av mystik? Säger inte ormen till Eva: "Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?" Ormen var alltså intresserad av Adams och Evas förhållanden, det vill säga jordmänniskornas förhållanden. Det har alltså varit något som denna mänsklighet var intresserad av, nämligen att få "äta av kunskapens träd". Om detta begär inte hade funnits hos människorna, skulle "ormens förledande" ha varit en omöjlighet. Människorna längtade alltså efter en ny livsuppfattning. Den gamla livsuppfattningen var en så vanemässig självklarhet, att den inte längre kunde ge tanken eller känslan näring. Man hungrade efter ett nytt sätt att vara, en ny moral. Men man saknade den auktoritet och myndighet som alltid behövs i situationer då mänskligheten ändrar livsuppfattning och beteende. Människorna kunde inte själva klara av eller reda ut detaljerna i den situation de befann sig i. De visste något om att de skulle "dö", om de tillfredsställde sin hunger eller sitt begär och hängav sig åt att "äta av kunskapens träd". Deras rädsla för detta var en hämsko och ett hinder, en spärr mellan dem själva och det nya sätt att vara som de hungrade efter. Och då det gamla sättet att vara var absolut utlevt, för annars skulle det omöjligt ha kunnat uppstå begär efter ett nytt, kunde det inte längre vara en källa till inspiration och livslycka för dem. Ormens uppträdande i denna mänsklighetens situation kunde därför endast vara en gudomlig räddning eller frälsning. Ormen befriade såväl Adam som Eva från deras hämningar. Dessa hämningar är ju närmare preciserade i Evas ord till ormen: "Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö." Det är denna hämsko som ormen avlägsnar med orden: "Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont."
Att denna hämsko därmed avlägsnades, framgår av de följande orden i berättelsen: "Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt." Att de till en början blev lyckliga genom sitt nya sätt att vara, är alltså här dokumenterat och blir ytterligare bekräftat genom alla de former av religiös kult som hade människooffer, mord och dråp till högsta ideal. Att de senare upptäckte att de var "nakna" och skylde sig med "fikonlöv" (lögnen, osanningen och falskheten), för att därefter slutligen få ta emot Gudomens förklaring, upplysning om eller invigning i mörkret, är ju bara en strålande bekräftelse på sanningen i ormens ord. Gud och ormen, det vill säga Gud och världsåterlösningen, representerar således det mest intima samarbete. Adam och Eva började verkligen kunna skilja mellan "gott" och "ont". I annat fall vore det ju ingenting att vara rädd för. Då hade de inte behövt använda "fikonlöv" att skyla "det onda" med. Ett "ont" som de inte kände till kunde de ju varken frukta eller skämmas för.

Föregående

Nästa