Martinus: Livets Bog, del 5, st 1640

1640. Men kan det vara logiskt att betrakta och beteckna något som på så vis genom en evig rytm, en evig "inandning" och "utandning", manifesterar hundraprocentig visdom och kärlek som ett "dött" ting, som en blind naturkraft? Måste vi inte, för att vara normala, erkänna att varje företeelse som manifesterar visdom och kärlek är "ett levande väsen"? Är inte visdom och kärlek den allra största motsatsen till slump och kaos? Är det inte bäst för vårt eget psykes skull att betrakta denna eviga andning, detta eviga livskretslopp, denna alla tings föränderlighet eller vandring mellan kontrasternas eller ljusets och mörkrets ytterpoler, denna uppenbarelse av visdom och kärlek, som en Gudoms tillkännagivande. Hur ska man i längden kunna undgå att få denna uppfattning, när uppenbarelsen i sig själv är en daglig upplevelse? Hur kan visdom och kärlek vara produkter av tillfälligheter? Är inte visdom och kärlek just livets förnämsta kännetecken? Inom den del av världsalltet där jordmänniskan ser klarast, faller det henne inte in att tro eller mena att visdom och kärlek är produkter av en sten eller ett mineral, av ett hus eller av en samling kemikalier eller andra slag av materia. Ja, sådant diskuterar hon över huvud taget inte. Hon vet med absolut säkerhet att visdom och kärlek endast kan uppenbaras eller manifesteras som ett levande väsens livsyttringar. Varför skulle inte visdom och kärlek då vara detsamma, även där dessa företeelser framträder utan att vi kan se upphovet? När universum genom kretsloppet eller energimanifestationen i sin struktur med precision utlöser livsyttringar från ett levande väsen, som dessutom är mycket fullkomligt, varför ska vi då inte också betrakta detta som ett levande väsen? Vilket som helst annat påstående vederläggs ju av kretsloppet eller själva energiutlösningen omkring oss. Varför hålla sig till en världsuppfattning som saknar logisk motivering, när vi lever, rör oss och är till i en värld eller ett universum, som i sig självt genom sin identitet med visdom och kärlek endast kan existera som en enda stor livsyttring eller ett tillkännagivande av sig självt som ett levande, tänkande och handlande väsen? Analysen av "den högsta eldens" funktioner, kretsloppet eller vandringen i och mellan ljusets och mörkrets kulminationer, vandringen mellan hunger och mättnad, bekräftar således orubbligt Gudomens existens och gör allt påstående om tillfällighet eller slump till dårskap eller övertro, som i sin tur är okunnighetens eller den kosmiska dödens symtom.

Föregående

Nästa