Martinus: Livets Bog, del 5, st 1641

1641. Genom hela vårt omfattande studium av Livets Bog har det blivit ett faktum för oss, att all manifestation såväl som stoff eller materia utgör stadier i ett kretslopp. Detta kretslopp åter är en mental rörelse från mörker till ljus och från ljus till mörker, och så tillbaka till ljus, och så fortsätter det. Eftersom denna rörelse, som är livets främsta kännetecken, är hundraprocentigt logisk i sin helhetsverkan, blir den identisk med kulminationen av visdom och kärlek. Allt är således "levande". All rörelse, all funktion, all utlösning av energi, är i sin högsta form eller i helheten en mental funktion. Men när helheten uppenbarar eller tillkännager sig som en mental funktion, det vill säga genom en levande, medveten viljeföring, vem eller vad är då denna helhet? Kan en mental funktion, ett uppenbarande av visdom och kärlek, vara ett dött tings tillkännagivande? Kan ett dött ting vara upphov till avsikter? Kan ett dött ting önska att världsalltets helhetsstruktur och därmed alla existerande energiutlösningar, rörelser och manifestationer ska framträda så anpassade till förmån för helheten, att de kan uttryckas med detta eviga facit: "Allt är mycket gott"? Och vilka andra än dåren eller okunnighetens och naivitetens intoleranta apostlar vågar påstå att uppenbarandet av detta väldiga världssceneri, denna omätliga ocean av energier, krafter och rörelser, inte är avsett att skapa reaktion? Varför skulle en rörelse över huvud taget äga rum, om den inte hade till ändamål att påverka något som kan uppfatta denna påverkan och reagera på den? Att söka påverka något som är dött, något som inte kan uppleva eller reagera för påverkan, skulle ju vara totalt meningslöst. Att påverka döda ting för de döda tingens egen skull, gör ju processen lika med noll. Till vad nytta kan döda ting vara, om de inte samtidigt har till uppgift att påverka levande väsens sinnen? Alla former av rörelse i världen, alltifrån stjärnornas och planeternas gång i makrokosmos till energipartiklarnas rörelse i mikrokosmos, har endast detta absolut enda syfte: att påverka levande väsens sinnen. Att förneka eller förkasta denna insikt, är detsamma som att bygga sitt liv på en abnormitet. Det är att försvära sig till kulminationen av villfarelse och övertro. Det är att tillbe döden i stället för livet. Men tror man då att man i längden kan fortsätta att lita till en livsuppfattning som i sig själv är ett avslöjande av ens egen andliga oförmåga, ett förnekande av fakta? Är inte även denna oförmåga, detta förnekande av fakta, i sig självt ett stadium i kretslopp, en mental rörelse mellan intellektualitet och primitivitet, en ton i skalan mellan ljus och mörker, mellan diskant och bas?

Föregående

Nästa