Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 5
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Det högsta ”något” i vår natur är ”evigheten” och ”oändligheten”, varmed jaget är identiskt
1643. Men "evigheten" och "oändligheten" kan i sin analys endast utgöra en och samma analys, nämligen "ett något som är". Vi är här vid den allra sista skansen i livets eller världsstrukturens analys. Alla andra företeelser har vi kunnat flytta, upplösa eller sätta på plats, men det här nämnda "något" kan inte avlägsnas eller upplösas i något som helst slag av analys. Det är och förblir en realitet som inte kan ges någon som helst annan analys än just denna: att det existerar. Men då det således är den allra sista existerande företeelsen eller realiteten i världsstrukturen, måste detta "något" vara identiskt med det "något" som kunnat göra analysen; vad skulle detta sista "något" annars vara. Vi har ju, helt i överensstämmelse med logikens lagar, kunnat avlägsna eller upplösa i analyser alla andra ting såsom varande underordnade redskap, organ eller sinnen, genom vilka detta "något" manifesterade sig. Och då vi nu har avlägsnat även dessa organ och redskap, är vi här vid det "något" som kunde avlägsna redskapen, ja, avlägsna tiden och rummet, och därigenom avslöja sig självt såsom höjt över tid och rum. Men där ingen "tid" finns, existerar "evigheten". Och där inget rum finns, existerar "oändligheten". Det högsta "något" i vår egen natur är således identiskt med "evigheten" och "oändligheten". Denna "evighet" och "oändlighet" är vårt eget jags grundanalys.
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram