Martinus: Livets Bog, del 5, st 1650

1650. Genom sina två polprinciper är alltså det levande väsendet i stånd att uppfylla ovannämnda betingelser för upplevelsen av livet. Vi vet redan från tidigare analyser i Livets Bog hur livsupplevelsen för det levande väsendet formar sig som en vandring genom ett kosmiskt spiralkretslopp. Vi vet också att denna kretsloppsvandring kommer till stånd genom att väsendets ena pol vid en given tidpunkt inskränks till en latent funktion, medan dess andra pol därigenom ensam blir bärare av medvetandet. Därvid uppstår de två könen: "hankön" och "honkön". När den maskulina polen är verksam och bär medvetandet, och den feminina polen är latent, är väsendet ett "hankönsväsen". När den feminina polen är dominerande och den maskulina polen är latent, är väsendet ett "honkönsväsen". När den maskulina polen i väsendet nått fram till sin kulmination och den feminina polen i motsvarande grad tillbakabildats till sitt minsta framträdande, behärskar den förstnämnda polen väsendets viljeföring och hela sinnesförnimmelse, som då blir hundraprocentigt "maskulin", och väsendet framträder därmed som ett motsvarande hundraprocentigt "hanväsen". Motsatsen är fallet när den feminina polen är framme i sin kulmination och den maskulina polen är tillbakabildad till ett motsvarande minsta framträdande. Då är väsendet alltså ett hundraprocentigt "honväsen".
Men eftersom kulminationen av "hankönstillståndet" skapar en mättnad på detta tillstånd, föder den samtidigt ett begär efter motsatsen, alltså precis på samma sätt som i alla andra situationer där en mättnad inträder. Mättnaden på "hankönstillståndet" skapar alltså begäret efter "honkönstillståndet". Detta åstadkommer i sin tur att den maskulina polen hålls tillbaka och den feminina polen övertar ledningen. Och det tidigare "hankönsväsendet" blir nu ett "honkönsväsen". Detsamma är naturligtvis förhållandet när "honkönstillståndet" kulminerar i väsendet. Efter denna kulmination skapas också här begäret efter motsatsen, och därigenom bringas den maskulina polen fram till kulmination och den feminina polen tillbakabildas till sitt minsta framträdande. Och väsendet i fråga, som tidigare var ett "honkönsväsen", framträder nu som ett "hankönsväsen". För vart och ett av de två könen gäller alltså, att de efter kulminationen av sitt kön i kraft av sitt begär växlar över till det motsatta könet. Detta byte av kön är dock inte något som väsendet kan göra lika snabbt som det byter jordeliv. Denna könsväxling har sitt eget kretslopp, vilket sträcker sig över två spiralkretslopp. Varannan gång som det levande väsendet upplever sig som individ i spiralkretsloppets djurrike, är det ett "hankönsväsen" och varannan gång ett "honkönsväsen", och så fortsätter det i all evighet.

Föregående

Nästa