Martinus: Livets Bog, del 5, st 1653

1653. Då väsendet samtidigt befinner sig mitt i en värld av "halvkönsväsen" av sitt eget slag, det så kallade "egna könet", med vilket det inte kan uppleva salighetsglimtarna eller det verkliga livets impuls, har det inget sexuellt intresse för dessa väsen. Det hundraprocentiga "halvkönsväsendet" har ingen talang för sympati- eller kärleksförbindelse eller kontakt med väsen av sitt eget kön. Det finns ingen eld i ett sådant väsen som värmer upp instinkterna till en längtan efter att utväxla smekningar med dessa väsen. Och eftersom de samtidigt är medtävlare om det motsatta könets väsen, som ju är en livsbetingelse för jämvikt i deras mentalitet eller själsliv, blir dessa, såsom redan tidigare beskrivits i Livets Bog, till en olägenhet eller något som bidrar till att göra livet svårare för deras eget kön. Detta köns väsen kommer därför i värsta fall att inbördes betrakta varandra som dödsfiender, som väsen man helst ser röjda ur vägen, så att man själv kan bli ensam härskare bland det motsatta könets väsen. Denna mentala inställning till väsendena av det egna könet är den allra första formen av det så kallade "onda", och är i dag känd under benämningen "jalusi" eller "svartsjuka". Denna "svartsjuka" är alltså i själva verket en "självbevarelsedrift". Och "självbevarelsedriften" åter är själva stammen på "kunskapens träd". Den är stammen, på vilken alla former av hat och därmed alla former av förföljelse eller all traktan efter andra väsens liv är grenarna. All slags förföljelse av nästan har således sitt ursprung i "svartsjukan" eller "självbevarelsedriften", på samma sätt som ett träds grenar har sitt ursprung i stammen och får sin livnäring därifrån. Man kan också säga att självbevarelsedriften och dess samlade föreställningskoncentration "själviskheten" eller "egoismen" är en flod, och alla de olika formerna av förföljelse av nästan eller manifestation av kärlekslöshet är flodens bifloder, åar och bäckar. Och aldrig tidigare i jordmänsklighetens historia har dessa själviskhetens bifloder, åar och bäckar varit ett större faktum än de är just i dag. Är inte hela den jordmänskliga tillvaron inom nuvarande tidsepok rent av en ogenomtränglig labyrint av dessa själviskhetens förgreningar? Och var det inte just denna själviskhetens eller egoismens kulminerande utbredning som förutsades som "helvete", som "ragnarök" eller "domens dag", samt deras tidsepok som "den yttersta tiden", varefter "en ny himmel" och "en ny jord" skulle framträda och bli rådande?
Vi ser alltså här hur hela det jordmänskliga mentala framträdandet och ödet av i dag har sitt ursprung i denna uppdelning av väsendena i två halvkönsväsen, hos vilka tillgången till salighet eller den verkliga upplevelsen av livet mer eller mindre är baserad på en slavbindning eller en utrotning av det egna könet.

Föregående

Nästa