Martinus: Livets Bog, del 5, st 1656

1656. Men eftersom väsendet är en evigt oförgänglig individ, är självbevarelsedriften inte ett skydd för denna väsendets eviga existens. Den kan endast vara en skyddstendens för något som kan gå under, något som kan upplösas eller tillintetgöras. Det som inte kan förgå behöver inget skydd. Vad är det då hos väsendet som kan gå under och som föranleder skyddet eller självbevarelsedriften? Det som kan gå under hos det levande väsendet, om väsendet inte genom sin självbevarelsedrift beskyddar det, är dess redan begynnande kontrastskapande till sin egen eviga tillvaro. Det är detta kontrastskapande som efter hand tar form som individens "självinsikt". Och det är denna självinsikt som höjer djuret upp ur dess djuriska tillstånd till en begynnande jordmänsklig tillvaro. Men denna självinsikt är inte någon insikt om väsendets eviga tillvaro eller dess identitet med evigheten och oändligheten. Det är endast en insikt om kontrasten till denna dess verkliga identitet. Det är en insikt om väsendets fysiska kropp och de därmed förbundna fysiska företeelserna. Denna kropp och de därmed förbundna företeelserna uppfattas således av väsendet såsom identiska med dess eget verkliga själv. Och den fysiska världen betraktas som det enda realistiska tillvaroplanet. Men då varken kroppen eller de genom denna kropp upplevda eller iakttagna företeelserna kan vara annat än "skapade" företeelser, kan de inte vara identiska med väsendets verkliga eller absoluta, eviga själv. De kan endast vara uttryck för något som detta absoluta själv efter hand har frambringat eller skapat. Väsendets livsupplevelse blir då till illusionen att det är identiskt med den skapade kroppen, och att det därför med denna kropps död, upplösning eller tillintetgörelse självt upphör att vara till. Och här, när denna upplevelse blivit det allt behärskande inom väsendets självbevarelsedrift, har väsendet nått kulminationen eller målet för skapandet av den kontrast, med vilken det efter hand ska bli i stånd att markera sitt eget eviga liv eller sin identitet med evigheten och oändligheten. Men uppfattningen att man är ett med sin fysiska kropp och att denna uppfattning således utgör det levande väsendets totala analys, är alltså detsamma som att uppfatta ett dött ting som levande, det är att bekänna sig till döden i stället för livet. Men att bekänna sig till döden, är detsamma som att uppleva det verkliga livets kontrast. Och därmed är kontrastskapelsen fulländad. Individen upplever världsstrukturens mörker.

Föregående

Nästa