Martinus: Livets Bog, del 5, st 1657

1657. Det var denna skapelse av kontrasten till det eviga livet och dess verkliga lagar som var målet för "den högsta eldens" omdaning av väsendet till "halvkönsväsen". Dessa "halvkönstillstånd" – "hankön" och "honkön" – är alltså var för sig en kosmisk organisk sinnesreglering, genom vilken individen blir avskuren från de andliga eller kosmiska tillvaroplanen och därmed från sitt verkliga, frigjorda andliga tillstånd. Att vara ett kulminerande "halvkönsväsen", är alltså detsamma som att vara ett väsen, vars medvetande bringats ned till ett mycket latent stadium. I detta tillstånds kulmination kan väsendet omöjligt förnimma kosmiskt. Det är till den grad invecklat i och bundet av fysisk materia, att det inte bara har förlorat medvetandet om sin egen kosmiska identitet och odödlighet och tror sig självt uteslutande vara en förgänglig materiekombination, skapad av tillfälliga krafters spel, utan det har även så att säga förlorat sin rörelsefrihet. Den rörelsefrihet som väsendet kan prestera på det fysiska planet, är ingenting i jämförelse med den som det har tillgång till på det andliga planet. På det fysiska planet är väsendet således permanent bundet i den tunga fysiska kroppen, som i "halvkönsväsendets" kulmination i särskilt hög grad utgör en kombination av sten och vatten samt en ringa del luft. Eftersom sten och vatten ju är materiens tyngsta form, måste en organism som i så hög grad består av denna materia höra till de tyngsta i universum. När ett väsens jag, dess övermedvetande och andliga kroppar inkarnerat i en sådan kropp, befinner det sig alltså i en av de lägsta former av rörelsefrihet som ett väsen kan ha. Till detta halvkönstillstånd är således knuten en livsinskränkning på alla fält. Det är inte så märkligt att Bibelns kosmiska berättelser kallar väsendets vandring in i detta tillstånd en "utdrivning ur paradiset" eller att "dö".

Föregående

Nästa