1667. Under denna mänsklighetens begynnande ljusepok, det vill säga det stadium som i dag i synnerhet bärs upp av de sista stora världsreligionerna, hatar alltså väsendena mörkret eller "det onda" och bekämpar det med stor antipati, med vrede och krig. De religiösa sekterna, religionerna och samfunden befinner sig således i strid och utlöser en långt driven intolerans mot varandra. De gör nämligen var och en i stor utsträckning anspråk på att ensamma inneha det rätta ljuset, medan alla de oliktänkande religiösa sammanslutningarna uppfattas som mörkrets väsen, som "hedningar", och deras uppfattning om ljuset som "hedendom". Upplevelsen av den nya ljusepoken har alltså i själva verket inte kommit längre i sin utveckling än att den blivit ett nytt objekt för människornas inbördes intolerans eller indignation, för deras vrede eller djuriska natur. Men hur skulle väl väsendena kunna göra sig av med miljonåriga traditioner bara för att de börjar bli tränade i nya föreskrifter? Och vad är det som dessa föreskrifter går ut på? Är det inte just att alltmer träna sig i kampen mot den egna vreden, hetsigheten, intoleransen och själviskheten, alltså bekämpandet av dessa miljonåriga traditioner? Men försöker inte människorna i stor utsträckning dölja sin ännu ofärdiga talang på dessa områden under begreppen "rättfärdig harm" eller "helig vrede"? Dessa begrepp är alltså ett slags "fikonlöv", med vilka man döljer sin mörka eller djuriska natur. Och har man inte i ljusets namn genom inkvisition och korståg förföljt, torterat och dräpt sina medmänniskor under förevändning att det var högsta moral att på så vis förfölja de medmänniskor som vågade tänka och handla annorlunda än religionens eller kyrkans auktoriteter? Varje sådan handling är hednisk och har ingenting att göra med den kristendom som uppenbarades av honom som sade: "Fader förlåt dem, de vet inte vad de gör." Och är det inte en allmän erfarenhet hos dem som verkligen på allvar vill befria sig från de djuriska traditionerna, anlagen och talangerna, att de liksom Paulus gång på gång måste utbrista: "Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag"? Och sådana måste förhållandena naturligtvis vara, så länge väsendenas organiska struktur ännu inte håller dem bundna i helkönstillståndet och därför i motsvarande grad gör dem avhängiga av mörkrets principer. Och det skulle aldrig någonsin ha kunnat bli annorlunda, om inte Försynen i väsendet hade nedlagt en organisk struktur med sikte just på en utveckling av ljusets epok. Om denna organiska funktion, som har omskapat väsendena till sexuella halvkönsväsen, till hon- och hankön, inte fortsatte sin utveckling för att nu omdana dem till sexuella helkönsväsen, skulle ljuset aldrig någonsin komma att skina i världen. Ty helkönstillståndet är den enda organiska struktur, genom vilken ljuset kan skapas, liksom halvkönstillståndet är den enda organiska struktur, genom vilken mörkret kunde skapas. Det hjälper alltså inte med enbart föreskrifter och ideal. Sådana är bara till nytta där omskapandet till helkönsväsen redan har börjat. Endast där talangen finns, kan geniet skapas.