Martinus: Livets Bog, del 5, st 1668

1668. Den jordiska människan är således ett väsen som på grund av sitt halvkönstillstånd befinner sig i mörkrets kulminationszon. Hon har kommit till denna zon i kraft av sin utveckling av självbevarelsedriften, det vill säga driften att skydda sig själv. Till detta självbeskydd hör också den livsviktiga, momentana upplevelsen av paradiset eller den gudomliga ljustillvaro som väsendet en gång levde i innan polförvandlingen tog sin början. Denna momentana upplevelse av ljustillvaron är den absolut sista resten av upplevelsen av det verkliga livet och kan normalt endast äga rum genom parningsakten, eller då väsendet blir "ett" med ett väsen av motsatt kön. Den gudomliga ljusupplevelsen framträder alltså här i en ytterligt nedsatt eller förminskad form. Från att ha varit en permanent livsupplevelse, en permanent osjälvisk kärleksförbindelse med alla andra levande väsen, är den nu bara en liten svag ljusglimt som – även om den är tillräcklig för att genomsyra kroppen i ett rus av välbehag under de sekunder utlösningen varar – dock är helt utan mentala detaljer. Väsendet saknar här all intellektuell, dagsmedveten föreställning om denna upplevelses kärnanalys. För väsendet är det endast ett livsviktigt tillfredsställande av ett detaljlöst begär och förnims bara som en "vällustkänsla". Den himmelska världen utgör således här i väsendets halvkönskulmination enbart ett litet ögonblick av "vällustkänsla". För varje sådan ögonblicksupplevelse av vällustkänsla kan det gå både dagar och nätter, då individen lever i den fysiska världen och endast är vaket dagsmedveten i sådana detaljer som rör tillfredsställandet av hans övriga livsviktiga kroppsliga begär, såsom begäret efter föda och skydd mot andra väsen och mot klimatet. Då denna tillvaroform i sin kulmination är en hundraprocentig kamp på liv och död, blir alltså väsendets hela livsupplevelse, med undantag av det lilla ögonblick då det är "ett" med väsendet av motsatt kön, ett absolut ogenomträngligt mörker. Vad livets ljusupplevelse (parningsakten) angår, utgör den för väsendet inte någon vaket dagsmedveten, kosmisk detaljering. Ljusupplevelsen är bara rätt och slätt en "behagskänsla", analog med behagskänslan vid njutandet av en god måltid, endast mångdubbelt förstärkt. En lägre grad av förmåga att uppleva ljustillvaron kan inte existera, eftersom den då vore så svag, att den inte skulle kunna garantera att kretsloppet fortsatte. En total utplåning skulle då äga rum. Men en sådan utplåning kan alltså på grund av kretsloppets lagar omöjligt inträffa.

Föregående

Nästa