Martinus: Livets Bog, del 5, st 1670

1670. Eftersom de sexuella organen är direkta upplevelseorgan för paradisljuset, utgör de "det allra heligaste" hos det levande väsendet. Det är de organ genom vilka gudasonen direkt kroppsligen kan beröra Gudomen. Någon starkare kontakt med Gudomens kropp än den som äger rum genom väsendenas parningsakt eller sexuella samlag, existerar inte. Den är alla existerande upplevelsers direkta eller indirekta utlösare. Den är den innersta rena eldstoden, från vilken alla andra förnimmelser utgår som lågor, gnistor och aska. Denna rena eld är således alla andra existerande förnimmelsers huvudstam, på vilken dessa endast kan vara grenar, blad och blommor. Det är denna direkta beröring av Gudomens kropp som flammar genom de unga älskandes öppna famn och smälter dem samman till "ett". Den är talets värme, ögats glans, kindens rodnad och läpparnas leende. Dess lysande solsken är föräldraglädje, moderskärlek och fadersstolthet. Men dess flammande eld knastrar och sprakar också genom djungelns vilda vrål och skrik. Den blixtrar och lågar genom lejons och tigrars brunstkamp. Den är de tusentals bevingade struparnas lovsång mot skyn en vårmorgon, den är blomsterängens tysta färgskimrande språk som sprider en doft av salighet över den ljusa sommarnattens förtrollning, och genom månens silverstrålar på den blanka sjön uppväcker aningar om en överjordisk ro. Och genom nattens stjärnor och solsystem, som i sina eviga kretslopp seglar förbi, väcker den tankar om överjordisk storhet och skapelse. Det finns således ingen form för upplevelse av salighet, välbehag och glädje som inte är en gren, ett blad eller en blomma på denna "den högsta eldens" lysande stam, vilken gjorts tillgänglig genom de sexuella polorganen. Utan denna eld och dessa organ skulle det alltså varken i himlen eller på jorden existera någon som helst form av lycka eller salighet.

Föregående

Nästa