Martinus: Livets Bog, del 5, st 1675

1675. Mänsklighetens sexuella mörkersfär har således sin speciella uppgift, sitt särskilda ändamål att fylla. Hela problemet, hela mörkret, är en fråga om lidande, men blir därigenom samtidigt en fråga om känsla, en fråga om upplevelse av behag och obehag. Och eftersom alla förnimmelser av behag eller obehag har att göra med känslan, måste vi här gå tillbaka till det levande väsendets sexuella struktur, som ju är huvudsätet för känsla. Vi måste alltså söka oss in till den struktur i väsendet som bär dess känslotillstånd, det vill säga alla dess sinnes- eller förnimmelseförmågor utan undantag. Alla upplevelser, såväl de rent köttsligt fysiska som de mentala eller andliga, är i sin djupaste analys "känsla". Här framgår allt tydligare hur utomordentligt omfattande "den högsta elden" är i väsendets struktur. Den är själva det eviga livet direkt rotfäst i jaget, med vilket den i sin högsta form är identisk. Den är i sin egenskap av medvetande jagets eviga strålgloria, dess värme och ljus. Dess lysande låga kan aldrig släckas, även om dess framträdande är ett evigt tilltagande och avtagande, en evig rytm eller rörelse mellan två ytterpoler, från minsta framträdande till största framträdande och tillbaka igen. "Den högsta elden" är jagets eviga kosmiska andning. Från sitt minsta framträdande, där den endast är osande rök och gnistor, växer den fram till sitt största framträdande, där den är ett tindrande, strålande, klart och allt upplysande bål, en sol som visar jaget såsom "Guds avbild". Härifrån minskar dess lågas klara eld och värme för att slutligen åter endast vara en liten flämtande låga, inhöljd i och fördunklad av rökmoln, slagg och aska. Det är denna "den högsta eldens" rytmiska rörelse mellan dess minsta och dess största framträdande som gör livsupplevelsen till ett evigt kretslopp. Det är denna "den högsta eldens" rytmiska struktur genom väsendena i mikrokosmos, mellankosmos och makrokosmos som ligger till grund för skapelsen av dag och natt, sommar och vinter, sådd och skörd, gott och ont, barndom och mogen ålder eller kort sagt alla existerande kontraster. Och när mänskligheten, som vi just har sett, befinner sig i en lidande- eller olyckssfär, en dråp- och dödssfär, en okunnighetens och primitivitetens fallgrop, beror det alltså enbart på att denna mänsklighet i sitt kosmiska kretslopp passerar "den högsta eldens" sfär av minsta framträdande. Där "den högsta eldens" minsta framträdande råder, blir livet alltså till mörker, till lidande och död, till "domedag" eller "helvete" för de levande väsendena.

Föregående

Nästa