Martinus: Livets Bog, del 5, st 1684

1684. Även om det levande väsendet här lever i absolut ensamhet, avskuret från allt medvetet umgänge med alla andra levande väsen, är det inte i stånd att känna denna ensamhet. Det saknar absolut inte detta umgänge. Tvärtom är det en överjordisk, gudomlig vila för väsendet att endast vara tillsammans med eller befinna sig mitt i sin egen inre värld. Förmågan att sakna den yttre världen är således satt ur funktion. Livet i salighetsriket är, liksom livet på de övriga planen, identiskt med tillfredsställandet av begär, önskningar eller längtan. Och så länge denna längtan inte är tillfredsställd, kan något begär eller någon längtan efter upplevelser i den yttre världen omöjligt vinna insteg. Vad sysslar då väsendet med här? Det färdas bokstavligt talat i sina "minnen" från den yttre fysiska och andliga världen. Och här i salighetsriket råder det egendomliga förhållandet att alla minnen är överjordiskt ljusa. Alla erinringar om mörka händelser, av vad slag de vara må, oavsett om det är minnen av självmord eller det är minnen av dråp, lidanden och sorger som man har åsamkat andra väsen, är här i salighetsriket luttrade, bearbetade och synliggjorda i sin identitet som logiska led i Guds stora omskapelse av väsendet från "djur" till "människa". De ses här som ett oumbärligt, hundraprocentigt nyttigt och välsignelserikt led i skapandet och vidmakthållandet av förmågan att förnimma den gudomliga allkärlek som är universums grundton. Härav beteckningen "guldkopior". Det är endast på det fysiska planet och på tröskeln till den andliga världen som den sida av minnena som är av mörk natur kan framkalla "skärseld", det vill säga mental rädsla, ångest och bävan, "gråt och tandagnisslan". Denna sida hos minnena är alltså redan kvarlämnad i den andliga världens första sfär. Väsendet har alltså livet i det riktiga människoriket, visdomsriket och den gudomliga världen emellan sig och dessa mentala mörkerupplevelser.

Föregående

Nästa