Martinus: Livets Bog, del 5, st 1689

1689. Som vi redan vet genom tidigare analyser, är lagen för kretsloppet den, att grundenergierna och därmed de olika livsupplevelseformerna rör sig i en rytm från ett kulminerande till ett latent tillstånd, och därifrån tillbaka igen mot en ny kulmination, och så fortsätter det. Det latenta tillståndet är livsupplevelsens minimum, medan kulminationen är dess maximum. Det är alltså en evigt existerande princip som bestämmer livsupplevelsens struktur och ser till att livet inte kan överskrida ett visst manifestationstillstånd, liksom att det inte heller kan tvingas ned till ett totalt utslocknande. Om inte dessa två betingelser fanns, skulle livet varken kunna bli hunger eller mättnad, vilket i sin tur innebär att det varken skulle kunna bli begär eller tillfredsställelse, varken intresse eller likgiltighet. Denna spiralkretsloppets rytm, som är förutsättningen för livsupplevelsens rörelse mellan de två ytterpolerna maximum och minimum eller det lagbundna största och minsta framträdandet, är alltså i verkligheten fundamentet för allt kontrastskapande och därmed fundamentet för skapandet av varje form av förnimmelse eller livsupplevelse. Om det inte fanns ett begär att befordra livsupplevelsens växt mot en ständigt stigande höjd, vad skulle då befordra denna växt eller utveckling? Och om det inte fanns en mättnad som kunde hejda denna utveckling och framkalla begär efter en motsats, hur skulle önskningar och begär då kunna bli tillfredsställda? Och om önskningarna och begären och tillfredsställandet av dem inte existerade, vad skulle livet då vara? Det skulle enbart kunna vara ett evigt existerande omanifesterat och oupplevt "något som är". En absolut dödsstillhet skulle råda där hela världen eller universum nu tindrar och strålar.

Föregående

Nästa