1690. Denna lag om livets minsta och största yttringar, denna princip som är förutsättningen för kontrastskapande, känner vi redan till som identisk med "den högsta elden". Vi vet att denna eld har sitt säte i det levande väsendets sexuella polstruktur. Och genom ett särskilt, inbördes föränderligt förhållande mellan dessa två poler i väsendet, den maskulina och den feminina, framkallas väsendets minsta och största framträdande av livsupplevelsen och de åtföljande tillvaroplanen i spiralkretsloppet. Med denna överblick över livsupplevelsestrukturen är det här lätt för oss att se och förstå "dvalan" eller den "djupa sömn" som Gud lät Adam falla i. Denna "djupa sömn" kan alltså, som redan påvisats, inte vara något annat än Adams eller det levande väsendets passage genom sin egen inre värld, då detta väsen uppvisar ett absolut medvetslöst eller sovande tillstånd utåt mot den yttre världens tillvaroplan. Kan någonting i universum eller tillvaron mer vara uttryck för en "djup sömn" än just detta tillstånd hos väsendet, då det – trots att det existerar – inte har något vaket dagsmedvetande manifesterat i de yttre världarna, och därmed inte heller har någon medveten korrespondens eller växelverkan med något som helst annat väsen i tillvaron? Denna livets djupaste sömn är alltså inte någon fysisk nattsömn, sådan vi känner den inom den fysiska världen. Den är en särskild livsupplevelseepok. Den är det levande väsendets passage genom denna inre världs område i spiralkretsloppet.