Martinus: Livets Bog, del 5, st 1699

1699. Men vad är det nu som gör att "mineralmateria" kan bli till "vegetabilisk" och "animalisk" materia för att sedan åter vända tillbaka till mineraltillståndet? Vi ser ju att "mineralmaterien" i det dagliga livet genom olika processer blir till "vegetabilisk" och "animalisk" materia och som sådan blir material för organismskapande. Men vi ser också, när en organism "dör", hur den upplöses, hur vätskorna "förångas". Och efter hand som organismen blivit totalt hoptorkad, har dess materia åter blivit till "mineralmateria", som underkastas förvittringens lag för att åter övergå i materiens kretslopp, bli till "jord", till kemikalier, till salter, som på nytt kan vara näring och material för uppbyggnad av nya organismer. Här framstår det alltså som ett faktum att det existerar en regerande kraft bakom stoffet, vilken är i stånd att välja ut och kombinera olika slag av stoff i den ena eller andra formen eller ändamålsenliga organisationen. Denna kraft omformar materien till material för uppbyggande av till exempel hjärta, lungor, lever, njurar, körtlar, kött, blod och nerver. Av samma materia bildar den organ för syn, hörsel, lukt, smak och känsel, och alla dessa organ utan undantag är ändamålsenliga företeelser eller redskap, genom vilka "ett något" kan uppleva och ge sig till känna. Men då dessa organ byggs upp på ett sådant sätt, att de enbart kan vara redskap för detta upplevande och tillkännagivande, blir de i sig själva orubbliga bevis för detta "någots" existens. Och det härigenom uppenbarade faktiska förhållandet bekräftar således närvaron av det viljeförande, tänkande och handlande jaget, som existerar i alla levande väsen och som ju ligger till grund för att vi säger "min kropp", "mina ögon", "mina öron", och som fortsätter detta tillkännagivande av jaget med uttryck som "jag sprang", "jag gick", "jag var glad" osv. Att detta jag, detta "något", inte kan vara identiskt med något av kroppens eller organismens organ, är ju helt klart, eftersom vart och ett av dessa, alltifrån hjärnan och ned till de minsta körtlarna, var för sig framträder som ett underordnat redskap, skapat för vissa ändamål. Ett sådant ändamål måste ha existerat innan redskapet blev till och måste då ha varit tanke eller vilja – men hos vem? Hos hjärnan kan det inte ha varit en vilja, för den likaväl som alla andra organ i organismen är ju underordnad en vilja och avsikt, och visar sig därigenom vara ett föremål som ägs av upphovet till denna vilja och avsikt. Ett levande väsen säger således "min hjärna", likaväl som det säger "min hand", "mina ögon" osv. Det som kallar sig hjärnans upphov måste därför ha existerat innan hjärnan blev till. Alla det levande väsendets organ var ju led i ändamålet, avsikten eller planen, som därför med nödvändighet måste ha existerat innan den blev till en fysisk realitet. Vi kommer alltså återigen till det ofrånkomliga, viljeförande och bestämmande "något" eller jaget och dess tankevärld i det levande väsendet. Detta jag och dess tankevärld kan alltså inte vara något fysiskt materiellt. Det är endast genom sitt tillkännagivande, genom sitt behärskande av den fysiska materien, som jaget indirekt uppenbarar sig som realitet eller faktum. Det betyder alltså att detta jag och dess tankevärld utgör "det verkligt levande" i organismen. Då detta inte är synligt, utan verkar som "immateriellt" på det fysiska planet, har det betecknats som det levande väsendets "ande".

Föregående

Nästa