Martinus: Livets Bog, del 5, st 1700

1700. Det är denna "ande" som gör organismen "levande" eller som bringar en ändamålsenlig materiekombination att utgöra ett "levande väsen". Så länge denna ande behärskar eller genomtränger den fysiska organismen, lystrar den till "anden" och framträder som "levande", i och med att "anden" genom organismen utlöser en permanent, planmässig växelverkan mellan sig själv och den fysiska världen. Och vi säger då om denna organism och den därigenom åstadkomna manifestationen av tanke och vilja, att den utgör ett "levande väsen". När "anden" drar sig ut ur organismen, ligger denna stilla kvar och går sin totala upplösning till mötes. Och vi betecknar en sådan av "anden" övergiven organism som ett "lik". Genom denna analys förstår vi således nu att "mineralmaterien" är "livlös", eftersom den är "andelös". Den är övergiven av jaget och dess tankevärld. Det innebär alltså att det i organismen boende, verkliga, levande väsendet eller upphovet till organismen har lämnat denna. Detta andliga upphov har alltså förmåga att utträda ur den fysiska organismen och därmed upphöra att växelverka med den fysiska världen. Att detta upphov är "medvetet" och inte "medvetslöst", framstår här som något självklart genom det faktum att det är i stånd att skapa åt sig de planer och avsikter som ligger till grund för bildandet och uppbyggandet av den fysiska organismen, och som nödvändigtvis måste finnas till före varje fysisk manifestation eller skapelse. På vad sätt och på vems önskan och bud skulle organismen annars bli till? Om väsendet vore medvetslöst på det andliga planet, hur skulle det då kunna skapa en ny fysisk organism och på det hela taget gång på gång komma tillbaka till det fysiska planet? Det är inte i medvetslöst tillstånd som det levande väsendet skapar eller utarbetar planer och avsikter, utan i vaket, dagsmedvetet framträdande. Det är således, såsom också framgår av alla de övriga analyserna i Livets Bog beträffande denna sida hos det levande väsendet, uteslutande den här skildrade kombinationen av jaget och dess tankevärld som är förutsättningen för reinkarnation och fysisk skapelse. När jaget med sin ande besätter eller genomströmmar den fysiska materien i avsikt att skapa en organism, blir denna materia till "vegetabilisk" och därefter till "animalisk" materia. När jaget inte längre besätter eller genomströmmar materierna, blir dessa åter till "livlöst" stoff, till "mineralmateria". All "mineralmateria" i världen är alltså "andelös" och därmed "medvetslös". Om jaget låter sin ande lämna den fysiska organismen utan att helt avskära förbindelsen med den, blir jaget endast delvis medvetslöst i den. Det är denna delvisa medvetslöshet som vi kallar "sömn". Under sömnen är jagets växelverkan eller korrespondens med den fysiska världen genom sin fysiska organism nedsatt till ett mycket latent tillstånd, men inte mer än att det återigen kan låta denna växelverkan komma till full utlösning när så krävs. När denna växelverkan åter sätts i funktion, säger vi att väsendet "vaknar". "Sömnen" infinner sig inte endast på det normala sättet som en naturlig nödvändighet, utan den kan också framkallas på konstgjord väg genom bedövningsmedel samt genom skador på den fysiska organismen, liksom även genom hypnos och självhypnos. Men för alla dessa konstgjorda former gäller att de inte är normala och att de kan vara skadliga, för att inte säga livsfarliga. De kan således i värsta fall totalt ödelägga andens förbindelse med den fysiska organismen, som därigenom alltför tidigt blir obrukbar och skiljer sig från jaget, varefter den framträder som "lik".

Föregående

Nästa