Martinus: Livets Bog, del 5, st 1702

1702. Mineralriket är alltså i enlighet med vad som här har sagts spiralkretsloppets sovsal. Här är allt vaket, dagsmedvetet liv förstummat. Det har dragits tillbaka till de levande väsendenas eller jagens inre värld, det vill säga deras minnesvärld. Väsendena har inga individuella eller personliga organismer eller kroppar utåt i den yttre världen. Sett från denna yttre värld, såväl från andliga som från fysiska tillvaroplan eller upplevelsesfärer, är dessa väsen att betrakta som "sovande". De är alltså endast vakna i sina minnen, som utgör hela deras upplevelsesfär. Men då minnena är "guldkopior" och då återupplevelsen av dem skapar salighet ända till extas, det vill säga en överdimensionerad förnimmelse av välbefinnande, är det enbart genom denna överflödande rika salighetsenergi som väsendet återigen får kraft att inkarnera i den fysiska materien. Alla rörelser eller energiprocesser i mineralmaterien är överskottsenergi från salighetsriket. Mineralriket är således i verkligheten salighetsrikets yttre manifestation eller tillkännagivande. Men som nämnts, är väsendena här inte medvetna i denna sin yttre värld. Överföringen av överskottsenergin från extastillståndet till den yttre fysiska materien sker därför automatiskt. Väsendena är alltså från den yttre världens synpunkt att betrakta som försänkta i tung sömn. Och det är i denna "tunga sömn" vi finner "Adam" vid den tidpunkt då skapelsen av "Eva" skulle äga rum. Han var i sin djupaste analys ett väsen i sin inre värld. Han hade för länge sedan levt ut de högre andliga världarna – "visdomsriket" och "den gudomliga världen" – och hade därför inte längre någon organism för upplevelse av den yttre världen, utan befann sig nu uteslutande i sin egen inre värld. Hans vaket dagsmedvetna liv var återupplevelsen av hans förflutna tid i form av guldkopior eller förhärligade minnen. Tillgången till ett nytt vaket dagsmedvetande i den yttre världen kunde bara uppnås genom "ätandet av kunskapens träd", ett ätande som alltså inte kunde äga rum i salighetsriket eller det "paradis" som han befann sig i, ett ätande som inte kunde ske genom medvetslös materia. Här måste en "levande" materia skapas. Anden måste inkarnera i den döda materien och därmed ge den liv. Adam hade därför inget val. Han måste lämna det "paradis" han levde i. Men det var i egentlig mening inte fråga om någon "synd" eller något "syndafall", utan endast en gudomlig välsignelse, en gudomlig anordning i förbindelse med Adams begär eller hunger efter den yttre världen. Det var vid denna tidpunkt och i denna Adams situation som Gud sade: "Det är inte bra att mannen är ensam."

Föregående

Nästa