Martinus: Livets Bog, del 5, st 1704

1704. Omätliga tidsrymder och upplevelseepoker hade alltså gått till ända sedan Adam i sitt spiralkretslopp hade kulminerat och levt ut denna form av sexuell struktur eller organisering av sympatianlagen. Ja, så länge hade Adam i själva verket levt i ljusets regioner och i den sexuella struktur som befordrar kärleken till nästan eller den högsta eldens kulminerande domäner, att hans vakna dagsmedvetande för länge sedan hade börjat "dö". Han hade alltså upplevt ljusets regioner till fullkomning. Men det man har upplevt till fullkomning avtar intresset för, och i stället uppstår hunger efter en ny intressesfär. För varje gång man ser ett och samma skådespel, tappar man något av intresset för det och önskar alltmer att få se ett nytt. Detsamma gäller ju också romaner och berättelser eller kvickheter. Det är kretsloppsprincipens allt genomträngande lag som också här gör sig gällande. Upplevelser föds och dör på samma sätt som de fysiska organismerna. Om det inte vore på det viset, måste ju allt stå stilla, allt befinna sig i jämvikt, en jämvikt som måste vara en evig total orörlighet, vilket är detsamma som en evig död. Kretsloppsprincipen bringar allt att födas, bringar allt att kulminera, för att därefter bringa det in i en degeneration eller ett döende tillstånd. Det är i kraft härav som våren, sommaren, hösten och vintern blir till, liksom det är samma princip som är upphovet till barndom, ungdom, mogen ålder och ålderdom. Det eviga livet består i en evigt fortsättande upprepning av födelse och död, av minne och glömska, av hunger och mättnad. Vi finner alltså den bibliska Adam i ett tillstånd, där han blivit mättad av ljuset eller sin ljustillvaro. Uppfyllelsen av denna tillvaros lagar är inte längre ett dagsmedvetet vetande, utan har för länge sedan blivit en automatfunktion. Och nya ljusupplevelser har inget intresse. Här är Adam till fullo mättad. Det är därför klart att hans vakna dagsmedvetande på detta stadium i ljusregionen är starkt avtagande i riktning mot medvetslöshet. Adam i ljusregionen är "döende". Och följaktligen måste han, efter hand som det vakna dagsmedvetandet avtar på det yttre tillvaroplanet (den gudomliga världen), övergå till det andliga planets "dödssfär". Då denna "dödssfär" inte kan vara något yttre tillvaroplan, måste det vara ett inre tillvaroplan. Det är detta tillvaroplan vi känner till som "salighetsriket".

Föregående

Nästa