Martinus: Livets Bog, del 5, st 1705

1705. Eftersom Adam ju var mätt på ljusets eller paradisets sfär, måste denna mättnad skapa begär efter motsatsen, nämligen den fysiska världen, som just i sin första epok med sin dräpande materialism är en motsats till paradiset eller kärlekens sanna sfär. Väsendet i den gudomliga världen har inte tillgång till denna upplevelseform annat än genom att söka sig in till sina minnen från den för länge sedan svunna upplevelseepok som väsendet en gång, innan det nått ljusets regioner, hade i den fysiska världen. Väsendet lämnar därför den yttre andliga världen för att söka vila i sina minnen. Och här återupplever det så, helt dött för den yttre världen, den del av sin minnessfär som härstammar från dess i den tidigare spiralen upplevda mörkerzon. Men då denna återupplevelse av det för miljontals år sedan upplevda tillståndet just är en början till mättnad av den hunger som nu är väsendets enda väg till livet, så blir återupplevelsen av mörkerzonen i form av minnen en salighetsupplevelse, ett kulminerande lyckorus. Det är denna hunger som gör alla minnen till guldkopior eller upplevelsen av dessa till salighet. Och det är denna av salighetsrus befordrade lyckosfär som är symboliserad i det bibliska paradiset.

Föregående

Nästa