Martinus: Livets Bog, del 5, st 1706

1706. Här i detta paradis är Adam ännu ett överjordiskt eller himmelskt väsen. Men han är alltså på sätt och vis död för de yttre världarna. Hans minnesupplevelser här i salighetsriket skänker honom visserligen salighet, men denna salighet är endast en viss form av glädje över att såsom minnen få återse en gången tid som tangerar den kontrastvärld han nu hungrar efter att få uppleva. Men minnena från en tidigare upplevelse av denna de himmelska världarnas kontrastsfär kan inte tillfredsställa hans hunger, och är heller inte avsedda att göra det. De är tvärtom just avsedda att förstärka hungern efter den yttre världen. Att minnena kan glädja Adam, beror enbart på att de härstammar från den värld som nu mer och mer blir hans intressesfär. Det är på samma sätt som när man här på det fysiska planet tänker sig en person som längtar efter att få komma till ett främmande land. En sådan person är alltid glad att få läsa en bok eller höra andra berätta något om det förlovade landet, men varken läsningen eller samtalen kan helt tillfredsställa hans längtan. Endast en verklig vistelse i landet kan till fullo göra det. Det bibliska paradiset är således i själva verket blott Adams dröm om materialismen, mörkret eller kontrasten till ljusets regioner. Men Adam kunde inte uppleva mörkret eller kontrasten till himlen eller paradiset enbart genom minnena från den mörka sfären, lika lite som genom överjordiska eller himmelska anlag.

Föregående

Nästa