Martinus: Livets Bog, del 5, st 1712

1712. Att hela denna så genomgripande gudomliga invigningshistoria i Bibeln och andra religiösa urkunder är utformad som en berättelse om ett syndafall och Guds straff för detta, liksom att världsåterlösaren blivit kallad den onde eller djävulen, beror på den omständigheten att berättelserna nedtecknats först vid en mycket sen tidpunkt, ja, så sent att mannens och kvinnans begär efter mörkret för länge sedan blivit mättat. Att fortsätta med att uppleva händelser och ting som man länge varit mätt på, leder till att dessa händelser och ting till slut bara kan upplevas som leda, medan man däremot kommer att betrakta allt som på minsta vis kan vara en motsats till denna leda som ljus, inspiration och livsglädje eller själva paradiset. Profeter och ledare som är upphov till de religiösa urkunderna om människans ursprung har alltså i högsta grad varit mätta på mörkret, men har saknat kosmisk insikt i livets djupaste struktur och har därför varit ur stånd att i mörkret finna något annat än upplevelsen av leda, ett ont eller något djävulskt. De kunde bara se människorna som "syndare" som måste misshaga Gudomen, vilken nödvändigtvis måste straffa dessa ogudaktiga och av djävulen besatta individer. Och det måste självfallet finnas en stor straffplats, ett helvete, där det kunde göras upp med dessa förbrytarhorder. Man hungrade till den grad efter ljus och kärlek och var så intill leda mätt på den djuriska livsformen, att man inte i något enda fall kunde se något gott i den. Det är därför helt naturligt att dessa väsen och ledare av mänskligheten blev partiska för ljuset och på alla sätt favoriserade detta, medan de underkände mörkret.

Föregående

Nästa