Martinus: Livets Bog, del 5, st 1713

1713. Men att vara partisk och favoriserande för den ena sanningen på bekostnad av den andra, är ju detsamma som att vara orättvis. Man målar upp sina älsklingsteorier i vackra rosenröda färger, medan man i stället målar svarta och mörka färger på allt och alla som man inte kan fördra. På så vis har den gudomliga, eviga kosmiska tilldragelse som heter ''skapelsen av Eva" överlämnats till eftervärlden av människor som målat den svart och ohygglig och gjort den till en djävulsk handling långt borta från Gudomens avsikt och vilja. Och det är denna partiskhet som än i dag utgör fundamentet för den kyrkliga, kristna religionsförkunnelsen. Här predikar man alltjämt om död, straff och gudomlig vrede över alla syndare som inte av hjärtat ångrar sig och ber om "nåd" och "syndaförlåtelse" genom "Jesu blod". Och detta skapar i sin tur en klassificering av människorna, en indelning i de favoriserade och de föraktade, vilka betecknas som "de frälsta" respektive "de förtappade". Medan "de frälsta" hamnar hos Gud i himlen i fröjd och glädje, hamnar "de förtappade" i helvetets eld, där det är evig pina, gråt och tandagnisslan. Men är då inte denna favorisering av somliga väsen och bortstötning av andra väsen, denna klassificering av medväsendena, i sig själv en ogudaktighet? Jo, och det är denna ogudaktighet, denna hatfyllda eller intoleranta inställning till vissa av livets principer, och övervärdering och tillbedjan av andra av detta livs principer, som – trots att de alla är lika gudomliga, eller uttryck för den gudomliga viljan – har gjort de kristna staterna till världens mest geniala krigsfolk och utövare av den dräpande, djuriska principen. De har i allra högsta grad gjort sin förebild Gudomen till ett väldigt krigsväsen som i vredesmod straffar och hämnas allt som inte är till dennes fördel. En världsuppfattning som baseras på en sådan gudsbild måste ovillkorligen få alla sina anhängare att efterlikna detta, enligt deras uppfattning, gudomliga uppträdande. Är det inte just denna religiösa inställning som är fundamentet för det dominerande militära begreppet "ärans fält"? Anses det inte förnedrande att inte vilja dö på "ärans fält"? Vad är "ärans fält"? Är det inte detsamma som krig mot sina motståndare, krig mot oliktänkande väsen? "Ärans fält" är alltså den mark där man offrar sitt liv för att tillintetgöra och förgöra sina medväsen. På "ärans fält" är det inte fråga om att uppfylla det kristna idealet eller budet att "vända den högra kinden till, om man blir slagen på den vänstra". Den som gör det, utsätter sig tvärtom för risken att bli straffad som "förrädare".

Föregående

Nästa