Martinus: Livets Bog, del 5, st 1714

1714. Av det föregående ser man således att den kristna världsreligionen är en "mannens" och "kvinnans" religion. Den är en religion som ännu skyddar äganderätten. I mannens och kvinnans eller i hanköns- och honkönsväsendets struktur är det ju äganderätten som är den innersta kärnan i livsfundamentet. Här måste det dock sägas att detta inte kan skyllas på upphovet, världsåterlösaren Jesus Kristus, för såväl hans väsen som hans vägledning vilade uteslutande på detta enda: "Du skall älska din Gud över alla ting och din nästa som dig själv." Han förklarade att detta var "uppfyllelsen av hela lagen". Själv offrade han sitt liv för att detta ideal skulle födas. Det framgår tydligt att hans livslycka inte bestod i att äga eller ha äganderätt över något annat väsen. Han var inte könsavhängig och kunde därför inte bli hanköns- eller honkönsdikterad. Av samma skäl kunde han heller inte bli eller vara partisk gentemot hanköns- eller honkönsväsen. Partiskhetens orena tendenser kunde inte förfalska hans livssyn och sätt att vara. Den högsta elden i honom fordrade inte att han skulle vara ett med ett väsen av motsatt kön. Den fordrade däremot att han skulle vara ett med alla levande väsen, en fordran som endast kan uppfyllas på ett enda sätt, nämligen genom att man ger sig själv åt dessa väsen. Att ge sig själv åt dessa väsen, är detsamma som att leva uteslutande för att skapa glädje och välsignelse för allt levande i världen. Men en sådan önskan kan omöjligt utvecklas och helt uppfyllas i en medvetandestruktur som i sig själv samtidigt rymmer begäret att äga ett väsen av motsatt kön med åtföljande biönskningar om förmåner och materiella tillgångar, med vilka ett sådant eftertraktat väsen kan behagas, vinnas och ägas. Den livsnödvändiga partiskheten för detta väsen och de nämnda tillgångarna utgör en diametral motsats till den verkliga kärleken till nästan, som besjälade Världsåterlösaren. Denna motsättning måste oundvikligen vara en permanent källa eller orsak till krig mellan vederbörande väsen och dess rivaliserande medväsen av det egna könet, som också eftertraktar det motsatta könet och inom sig har ägandebegäret (förälskelsetendensen) över detta kön som sin viktigaste livskälla.

Föregående

Nästa