Martinus: Livets Bog, del 5, st 1717

1717. Men att älska sin nästa, skapa verklig kärlek för sin nästa, var inte detsamma som bara en klapp på kinden, ett vänligt leende och kärleksfulla, förlåtande ord, det lät sig kort sagt inte göras med vanliga kyssar och smek. Sådana synliga uttryck för eller utslag av den ännu överjordiska kärleken skulle ju också ha åstadkommit förargelse hos de ännu starkt hanköns- och honkönsbetonade väsendena. Det skulle ha skapat hat och förföljelse, utan att något gott hade kommit ut av det. Det var dessa utslag av det nya könet som ännu inte hörde till denna världen och därför inte kunde förstås eller tolereras av denna världens invånare. Men Världsåterlösaren hade också ett helt annat sätt att visa ömhet på. Genom sitt rika förråd av visdom eller sitt gudomliga, kosmiska källsprång kunde han överstråla och omfamna alla levande väsen och således vara ett fullkomligt redskap för sin Faders vilja, kraft och ande, kunde vara "den heliga anden" levandegjord i kött och blod. Han kunde alltså vara en helig eld, en låga, som efter hand kunde leda den älskade nästan ut ur mörkret, fram i ljuset, fram till den gudomliga bestående freden på jorden, även om han också till en början blev hatad och förföljd av denna nästa. Han kunde alltså smeka på ett sätt som ännu var helt överjordiskt och därför inte kunde överträffas. Ja, han var uppenbarelsen av själva kärlekens kulmination. Med denna sin Faders ande i sitt gudomliga väsen smekte han allt och alla. Han älskade sina fiender och bad för dem som hatade och förföljde honom. Han uppenbarade, att endast genom kärleken till alla dem som inte kan fördra oss, går vägen till det eviga ljuset. Endast denna kärlek kan göra det levande väsendet till ett med sin kosmiske Fader och sitt upphov, göra det till "Guds avbild". Det var inte så märkligt att han kunde säga: "Jag och Fadern är ett."

Föregående

Nästa