Martinus: Livets Bog, del 5, st 1721

1721. Man har alltså kunnat konstatera att Jesus Kristus skilde sig från andra män genom att han inte eftertraktade kvinnan eller var inriktad på äktenskap, och därför inte heller blev svartsjuk. Hans kärlek vände sig inte till ett visst kön. Har inte aposteln Johannes i Bibeln just betecknats som "den lärjunge som Jesus älskade". Det var alltså inte någon synd för Jesus att älska ett väsen av sitt eget kön. Var det inte just Petrus kärlek till Jesus som fick Mästaren att kalla honom "Petrus", som betyder "klippa"? Var det inte efter Mästarens enträgna och tre gånger upprepade fråga, "Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?", som Petrus lika många gånger försäkrade honom sin kärlek genom att svara: "Herre, du vet allt; du vet att jag har dig kär." Att ha någon kär, är ju detsamma som att hysa kärlek till denna person. Och att hysa kärlek, är detsamma som att älska. Petrus älskade alltså Jesus. Denna kärlek var inte bara vanlig artighet, ett slags "uppfostran", ett slags inlärd "takt och ton", med vilken man kan kamouflera sitt annars okultiverade väsen. Det var verkligen en organisk kärlek enligt måttstocken "du skall älska din nästa som dig själv". Här var det inte tal om någon speciell hanköns- eller honkönssympati, baserad på enpolsorganen. Jesus säger inte att du ska älska det motsatta könet som dig själv, utan han säger uttryckligen att det är sin nästa som man ska älska på detta höga sätt. För honom var denna nästa, alltså såväl hanköns- som honkönsväsendet, i själva verket ett slags "motsatt kön". Detta "motsatta kön" var helt enkelt det levande väsendet i form av vem som helst som råkade komma inom hans förnimmelse- eller uppfattningssfär. Det var vilket levande väsen som helst, som i en viss situation just i bokstavligaste mening var honom närmast både i tid och rum, helt oberoende av släktskap, oberoende av etnicitet, stånd, utvecklingsstadium eller själsförmögenheter. I sanning, en gudomlig kärlek, en mentalitet som är "Guds avbild", en inställning som var en gudom värdig. Inte underligt att maskulina, enpoliga andliga myndigheter senare endast kunde uppfatta detta väsen och hans märkliga och ofattbara kärleksinställning som något som låg bortom all jordmänsklig förmåga och sätt att vara, något som endast kunde presteras av en Gudom eller ett väsen som direkt var Gudomens son.

Föregående

Nästa