Martinus: Livets Bog, del 5, st 1725

1725. På grund av detta mentala tillstånd, denna speciella mentala hunger, har väsendet alltså kommit in i sin sista fas av stora dimensioner. Det har i själva verket fått en ny förnimmelseförmåga. Medan väsendet tidigare mer eller mindre uppfattade med instinkten och hjärnan, uppfattar eller förnimmer det nu i kraft av hjärtat, det vill säga med sitt nya kärlekssinne. Universums grundton allkärleken, som i verkligheten behärskar alla företeelser, är en värld eller ett element som fördolt är närvarande för allmänheten på samma sätt som ljuset fördolt är närvarande för den blinda människan. Och liksom ljusets närvaro efter hand under årtusendena åstadkom synsinnets tillblivelse hos de levande väsendena, åstadkommer universums grundton eller allkärleken att allkärlekssinnet blir till hos det levande väsendet. I kraft av detta sinne blir väsendet inställt på att endast se allt i allkärlekens sanna ljus. Detta tillstånd har naturligtvis också sitt kretslopp och är till en början bara en aning. Men efter hand blir aningen mer och mer till intuition och därmed till visshet. Denna visshet eller kunskap ges så med intelligensens hjälp ord och uttryck på det fysiska planet. Om denna kosmiska kunskap eller insikt om sanningen ska överföras till mindre utvecklade eller primitiva väsen, blir den iklädd mentala bilder eller liknelser som är anpassade efter dessa väsens uppfattningsförmåga. Om det kosmiska vetandet däremot ska överföras till intellektuellt utvecklade väsen, blir det framställt i helt realistiska analyser. Och det är dessa analyser som betecknas som "kosmiska analyser". Det är enbart genom dessa analyser som livsmysteriets lösning kan uppenbaras. Genom att de är besjälade av detta allkärlekssinne, denna förmåga, kan väsendena framträda som messiasgestalter, världsåterlösare och vishetslärare.

Föregående

Nästa