Martinus: Livets Bog, del 5, st 1727

1727. Man var alltså av naturen skapad till att enbart kunna älska sin äkta make eller maka. Denna form av sympatiutlösning var den enda fattbara för de alltjämt starkt enpoligt präglade väsendena. Och här hade man tusenåriga orubbliga traditioner och lagar, vilkas överträdelse medförde dödsstraff för överträdarna. Hur skulle en verklig sympati eller kärlek utanför det rent han- och honkönsmässiga, en kärlek mellan väsen som inte var enpoliga, en kärlek utanför den rent djuriska makeprincipen, kunna fattas av människor hos vilka ägandebegäret, besittningsrätten över väsen av motsatt kön, existerar som en organisk produkt, som självbevarelsedrift och livsbetingelse, beskyddad genom svartsjukans makt över viljeföringen? Måste inte Kristus med sin fria och över enpoligheten höjda allkärleksfulla inställning, sitt hjärtas sympati för alla väsen, såväl män som kvinnor, bli betraktad som ett väsen från en annan värld, en representant för ett rike som inte hörde till denna världen? Ja, är det inte än i dag så, att om en jordisk människa visar en intim kärlek till sin nästa och därmed kärlek till väsen av sitt eget kön, kommer hon mer eller mindre att bli offer för baktaleriets giftigaste utdunstningar? Finns det större och mer kärkomna sensationer för alla profaneringens och dumhetens representanter än att över alla gränser sprida ut nästans intimaste och heligaste sympati- eller kärleksförhållanden eller förhållanden som rör hans (hennes) sexualitet? Går inte den högre kärleksvägens första avsnitt genom orena människors avsöndringar av giftigt sladder och stinkande mentala dimmor? De har ännu inte upptäckt att munnen inte ska vara en "ändtarm", en kanal för utlopp av mentala exkrementer och stinkande dunster. De har ännu inte den utvecklade människans förmåga att med hjälp av kosmisk kemi på ett luktfritt och omärkligt sätt eliminera dessa själsliga förruttnelseämnen och giftpartiklar. Är det inte dessa av mänsklig dumhet, naivitet och övertro, missunnsamhet och svartsjuka alstrade stinkande mentala exkrementer som gjort den organiska utvecklingen av livets förnämsta förmåga, kärleken till nästan, och därmed också kärleken till det egna könet, till ett mysterium, till något "djävulskt", något "djuriskt", till något som i värsta fall bör straffas med ingenting mindre än döden? Och är det inte denna svarta övertros och okunnighets mentala dimmor som i våra dagar med fuktig och kvävande atmosfär omger de väsen som avviker från flockens accepterade traditioner och föreställningar om vem man får älska, och som gör dem till de mest kärkomna objekten för sladder och ondska? Var det inte denna från flockens traditioner avvikande kärlek eller sympati för nästan, oberoende av kön, som förde Jesus till korset och andra till bålet, giljotinen och galgen? Nej, vägen framåt i Jesu fotspår och med honom som modell var inte någon dans på rosor. Denna vägs symtom uppfattas alltjämt, efter snart tvåtusen år, som "abnormitet", "sjuklig böjelse", "förbrytelse" etc. Och denna uppfattning av den jordiska människans kärleksmysterium råder inte minst inom själva kristendomens mest ortodoxa myndigheter, auktoriteter och meniga, och har därigenom i motsvarande grad gjort dessa väsen till förföljare av den begynnande födelse av kärleken till nästan som de i själva verket har till uppgift att befordra.

Föregående

Nästa