Martinus: Livets Bog, del 5, st 1728

1728. I Världsåterlösaren ser vi en människa som i utveckling ligger före de övriga individerna inom jordmänskligheten. Hans högre utveckling framstod alltså som ett faktum genom hans kärleksförmåga, vilken var av en kapacitet som måste betecknas som själva kulminationen av sympatimanifestation, själva kulmen av vad som över huvud taget kan manifesteras av välvilja gentemot varje medväsen. Men det var inte bara en blind sympatikänsla utan någon som helst intellektuell motivering. Denna helt överväldigande helkönskänsla, känslan för universum, helheten och den enskilda individen, var också grundad på en vaken, dagsmedveten, levande förståelse. Och denna förståelse var vetenskapligt grundad i själva naturen, i själva livets eget språk. Därför är Världsåterlösarens ord eller stora facit odödliga uttalanden, som vid närmare bekantskap vinner alltmer och blir till orubbliga sanningar allteftersom mänsklighetens intellektualitet växer. Ja, är de inte i dag, när världen ännu lever mitt i krig eller tillfälliga vapenstillestånd, rent av på väg att bli hundraprocentigt aktuella? Hur ska världen kunna komma ut ur den mentala krisen och dess verkningar – krig, lemlästning, tortyr, hunger, armod och frihetsberövande, gudlöshet och omoral – annat än genom de facit som likt väldiga ljusvågor utgick från Världsåterlösarens mun och väsen? Hungrar inte hela mänskligheten efter en verklig fred? Är inte fred, det vill säga förståelse, välvilja och förlåtelse mellan väsendena inbördes, just det som världen saknar? Är det inte denna brist som bär skulden till hela mänsklighetens olycka, krig, lidanden och elände?

Föregående

Nästa