Martinus: Livets Bog, del 5, st 1733

1733. Därmed torde det vara uppenbart att tiden är inne för varje modernt tänkande, intellektuell människa att börja förstå, att världsfreden inte är något som skapas utanför hennes eget inre genom världens politiker, på så vis att hon själv bara kan sätta sig ned och vänta sig att dessa individer en dag ska ha löst problemet. Den som tror så måste å det bestämdaste tillrådas att avvisa denna förespeglade uppfattning om sin egen situation. Hon måste fås att förstå, att den verkliga, sanna freden uteslutande är något som kan skapas i hennes eget inre, av henne själv. I samma grad som detta inre är rensat från djuriska tendenser, det vill säga själviska principer, har väsendet blivit en cell i världsfreden. Världsfreden är nämligen en enhet som endast kan byggas upp och vidmakthållas av celler, vilkas mentalitet eller inre för var och en i sig själv är absolut fred, osjälviskhet eller kärlek till nästan. Mänskligheten kan inte vänta sig någon verklig absolut fred, så länge den utgör en enhet bestående av celler (enskilda individer) som i sig själva mer eller mindre är "krigsceller" och således i motsvarande grad är centrum för ofred, är förföljare av sin nästas allmänna välfärd och normala hälsa. Sådana väsen är "djungelceller". Den helhet, i vilken dessa väsen är celler, kan självfallet endast bli eller vara en "djungelsfär" eller den kulmination av de djuriska principerna som blivit kallad "helvete", "domedagen" eller "ragnarök", och som i synnerhet utlöses genom den nuvarande tidsåldern.
Den fred som kan skapas genom att man upprätthåller polismakt och ett utvecklat rättsväsen över stater och individer, är inte någon verklig fred. Den är endast ett slags disciplin, ett slags dressyr. Den känns därför också endast som ett tvång, ett frihetsberövande, så länge väsendena i sin mentalitet enbart är besjälade av de själviska eller djuriska begär, vars utrotning eller tyglande just är föremål för polismaktens och rättsväsendets förföljelse och aktivitet. Den fredliga, osjälviska naturen i väsendet gör ofelbart alla juridiska lagar och varje polismakt såväl som krig och militarism totalt överflödiga. Världsfreden kan alltså endast skapas av individer som själva är helt befriade från själviska tendenser, det vill säga väsen som enbart är besjälade av uppfattningen att "var och en är sin nästa närmast". Hur skulle väl en fred kunna utgöras av någon annan uppfattning? Den djuriska uppfattningen, att "var och en är sig själv närmast", är ju den som nu råder, och som genom sina tusenåriga traditioner har visat att den endast kan utlösa ofred, krig och förföljelse. Till följd av denna inställning måste väsendena alltid leva i fruktan för varandra. Men hur ska väsen som fruktar och är rädda för varandra kunna skapa en inbördes fred?

Föregående

Nästa