Martinus: Livets Bog, del 5, st 1740

1740. Vi har redan framhållit att den sexuella kraften i människan yttrar sig som ett behov, en hunger, som måste mättas. Nu är den sexuella hungern visserligen inte en hunger som är dödlig om den inte blir mättad eller tillfredsställd, såsom ju fallet är med den vanliga näringsmässiga hungern, men det betyder naturligtvis inte att väsendets ställningstagande till denna hunger är helt likgiltigt. Vi ska därför studera detta överskott av sexuell kraft. Denna kraft gör sig särskilt gällande hos den avancerat kultiverade eller intellektuella människan. När vi riktar vår blick tillbaka i utvecklingen, finner vi, att ju längre vi kommer ned i djurriket, desto mindre blir detta överskott av kraft, för att till sist faktiskt endast utgöra just precis den kraft som behövs för att garantera fortplantningen. Här finns det alltså inte något överskott av kraft att ta ställning till eller bekämpa som "syndigt" eller "ogudaktigt". Det är endast hos den jordiska människan som sexualiteten blivit ett utomordentligt stort problem, inhöljt i dimma och mystik. Det är helt naturligt att denna dimma och mystik eller okunnigheten om den sexuella organiska strukturen i väsendet har gett upphov till en mängd högst olika moraluppfattningar. Den har således åstadkommit att haremsprincipen eller polygami och polyandri hos vissa folkslag blivit ett legalt sätt att tillfredsställa den överdimensionerade sexuella hungern. Denna princip blev alltså moral. För de kristna samfundens del blev denna metod däremot uppfattad som högsta form av omoral. Ja, inom kristendomen har man till och med i vissa fall gått så långt att man krävt celibat eller total sexuell avhållsamhet av prästerna eller religionens förkunnare och utövare. Av den övriga delen av befolkningen fordrades kyrkans välsignelse i form av kyrkbröllop mellan mannen och kvinnan, innan den sexuella akten fick utövas. Och även inom denna begränsning förekom det att man betraktade det som syndigt, när äkta makar hade sexuellt samliv blott för njutningens skull och således utan sikte på befruktning. Det betyder alltså att ett sådant äkta par i värsta fall kunde riskera att endast uppnå sexuell tillfredsställelse en gång om året. Att unga könsmogna människor utanför äktenskapet skänkte varandra sexuell tillfredsställelse eller njutning, måste naturligtvis bannlysas som en kulmination av ogudaktighet och raka vägen till förtappelse. Och vad värre är: om en människas överskott av sexuell kraft skulle ge utslag i form av begär att smeka inte bara väsen av motsatt kön, utan också väsen av det egna könet, en sympati som i renodlad form i realiteten ligger närmast uppfyllelsen av lagen om kärlek till nästan, så blir man i vissa länder till och med straffad och därmed betraktad som en "förbrytare". Detta innebär alltså, att ju mer sympati och ömhet man lägger i dagen för väsen av det egna könet, desto mer betraktas man som "sedlighetsförbrytare". Hur ska en religion, vars absoluta grundlag och bärande fundament är att "du skall älska din nästa som dig själv" kunna bli annat än ett fiasko, när den genom sina heliga dogmer och lärosatser yrkar på dödsstraff för varje form av kärlek som ligger utanför den hanköns- och honkönsbetonade och betraktar varje kulmination av sympati mellan väsen av samma kön, eller rättare: oberoende av kön, som vägen till det yttersta mörkret, och dessutom förföljer dessa väsen som "parias", som "förbrytare", som "abnorma" eller "sjuka" väsen?

Föregående

Nästa