Martinus: Livets Bog, del 5, st 1744

1744. Till vad nytta skulle det vara att uppmana sådana väsen att tjäna andra levande väsen på bekostnad av sig själva? Skulle det inte i stor utsträckning vara detsamma som att förmana och predika för oskäliga djur? Är inte denna sida av deras medvetande eller sinnelag identisk med den del av deras psyke som ännu helt följer den instinkt som djurens liv är baserade på? Denna instinkt känns särskilt igen på att den bringar sitt upphov att befordra sitt liv i kraft av en absolut själviskhet, med ett hänsynslöst utnyttjande av alla dess eventuella reserver av brutal makt och överlägsenhet i listighet och kamoufleringsförmåga. Det är ett absolut normalt levnadssätt för väsen som inte har någon annan möjlighet att befordra sin självbevarelsedrift, det vill säga för alla de så kallade "djuren". Sådana väsen har i sitt psyke eller medvetande inget område med talanger för något annat sätt att upprätthålla sitt liv på. De skulle hjälplöst gå under, om de hindrades från att följa sin djuriska instinkt eller självbevarelsedrift. Helt annorlunda ställer sig saken när det gäller den väsensart vi själva tillhör, och som vi benämner "människor". Dessa väsen har i sitt psyke inte bara den djuriska instinkten, utan även en begynnande talang för ett helt annat sätt att befordra sitt liv och sin självbevarelse på. Denna talang är en begynnande sympatikänsla blandad med de första begynnande späda formerna av intellektualitet. Det är inträdet av denna blandning av sympati och intellektualitet, intelligens eller förstånd, som skiljer den jordiska människan från "djuret" och gör henne till ett begynnande helt nytt slags väsen. Att denna väsensart därför måste ha en viss utvecklingsepok, inom vilken dess liv befordras dels av den "djuriska" instinkten och därpå baserade talanger, dels av dess begynnande "mänskliga" tendenser och därav alstrade talanger, torde väl vara helt självklart för en utvecklad och klartänkt forskare.

Föregående

Nästa