Martinus: Livets Bog, del 5, st 1746

1746. Som vi ser, är det stora, olyckliga mentala och fysiska lidandetillstånd som i hög grad behärskar mänskligheten, ett resultat av en ännu blomstrande "djurisk" natur hos den jordiska människan. Här är det värt att lägga märke till, att de individer hos vilka den "djuriska" naturen blomstrar eller florerar mest, alla var för sig är så att säga renodlade "män" eller "kvinnor" eller med andra ord "män", hos vilka den maskulina polen är helt dominerande, och "kvinnor", hos vilka den feminina polen på liknande sätt är helt förhärskande. Dessa "män" utgör alltså de mest framträdande speciella "hanväsen", och "kvinnorna" de mest speciella "honväsen", som finns inom jordmänskligheten. Därför ser vi också dessa väsen, på grund av sin "djuriska" omättlighet, framträda med en våldsam tendens till svartsjuka och missunnsamhet. Det är dessa väsen bland jordmänniskorna som i störst utsträckning känner äganderätten över den äkta makan eller maken. Ve den som försöker röra vid föremålet för denna äganderätt, om det så bara är med ett litet leende eller ett ögonkast. Den kommer snart att få märka hur dessa väsen svartsjukt och hatfyllt vakar över sina medväsen av det egna könet, för att dessa på inget vis ska få tillfälle att visa konkurrerande vänlighet eller tjänster mot väsendena av det motsatta könet. I inget annat medvetandeskikt eller utvecklingssteg av jordmänsklig mentalitet eller jordmänskligt psyke finns så mycket explosivt tankestoff eller så mycket flammande, okontrollerad tyngdenergi, som just hos dessa "män" och "kvinnor" som befinner sig närmast det renodlade "hanköns-" eller "honkönstillståndet". Det är individer från detta medvetandeskikt som, i kraft av sin förmåga att hänsynslöst övervinna och trampa ned andra väsen och sin förmåga att göra sig till herrar och diktatorer över allt och alla, ofta i filmer, romaner och skådespel blir beundrade och lovprisade som hjältar och betecknade som "riktiga män". Och detta uttryck är i själva verket mer träffande än vad de flesta tänkt sig, eftersom ett sådant väsen ju i största utsträckning representerar "det riktiga hanväsendets" stadium. Det är då också helt följdriktigt att de motsvarande "riktiga kvinnorna" måste vara väsen som i högsta grad kan beundra de "riktiga männens" nedtrampande och förtryck av andra människor och betrakta detta som hjältedåd, ja, som rent av är oförmögna att beundra dem, om de inte tillägnat sig en sådan genom förnedring och förtryck av andra människor skapad hjältegloria. Men för att kunna beundra ett sådant psyke måste de alltså vara lika speciella "honväsen" som deras hjältar är speciella "hanväsen". En sådan kvinna kan, liksom den motsvarande mannen, inte fördra sitt eget kön. Hon måste ha samma maktbegär och begär att äga som han, annars skulle hon inte kunna beundra hans manifestationer som "hjältedåd". Man beundrar inte hos andra sådant som man själv till leda är mätt på. "Den riktiga kvinnan" kan alltså bara vara en kvinna som i allra högsta grad beundrar "den riktiga mannen".

Föregående

Nästa