Martinus: Livets Bog, del 5, st 1748

1748. Är då dessa humant inställda väsen abnorma? Utgör de väsen som kommit på avvägar? Borde de inte hellre vara "riktiga män" och "riktiga kvinnor" i stället för att vara "humanister"? Ja, är det inte här som det uppstått ett stort problem? Vem kan ge ett rättvist svar på denna fråga? Vi kan inte komma ifrån att den jordiska mänskligheten representerar ett psyke som gränsar till två stora ytterpoler: inhumanitet och humanitet. Och det är för den utvecklade och ärliga forskaren likaså ett faktum, att inhumaniteten utgör det nedersta steget och humaniteten det översta steget på det avsnitt av utvecklingsstegen som denna mänsklighet företräder. All energiutlösning eller utveckling leder alltså slutligen till humanitet, vilket i sin tur innebär: till ett tillfredsställande av den jordmänskliga hungern efter fred, önskan om krigets avskaffande, önskan om ordnade samhällsförhållanden, så att högre kultur kan skapas och konst, intellektualitet eller andligt liv utan hinder kan blomstra. Utvecklingen leder alltså absolut inte i riktning mot att göra jordmänniskorna till "riktiga män" eller "riktiga kvinnor". Denna livsform, som i själva verket är ett vikingaideal, blir alltså efter hand alltmer ett tillryggalagt stadium i den jordmänskliga utvecklingen. Då jordmänniskans psyke redan har passerat stadiet för det ursprungliga, speciella, renodlade "hanköns-" och "honkönstillståndet", är det alltså ett faktum att det inte är detta könstillstånd som skapar fred och därför inte heller kan vara utvecklingens framtidsmål. Den "maskulina" och den "feminina" naturen har aldrig någonsin varit så renodlade som hos "djuren". Inom denna zon, som ju gränsar helt och hållet till det jordmänskliga psyket, är det denna naturs speciella manifestationsförmågor, förmågan att hata, hämnas, förfölja och mörda, förmågan att bryta ned och förstöra kultur, förmågan att föra krig, förmågan att förtrycka andra väsen och leva högt på dessa väsens bekostnad, som har nått sina största och mest geniala manifestationsmöjligheter. Inga andra förmågor har hos den gängse jordmänniskan kunnat nå ett sådant manifestationstillstånd som just den dräpande principens förmågor. Dessa förmågor kulminerar rent av hos de jordmänskliga väsen som ännu framträder som starkt "maskulina" eller starkt "feminina", det vill säga de särskilt utpräglat "enpoliga" väsendena, "de riktiga männen" och "de riktiga kvinnorna". Dessa är således utan tvekan den dräpande principens hjältar. De känner inga skrupler över att mörda, tortera och förslava andra. De lever mycket gärna högt på erövrade rikedomar, tjuvgods och rov som kamoufleras som "krigsskadeersättningar" och liknande. De ser med stort välbehag på att "fienden" hålls nere i armod och elände, om de inte rent av önskar mörda honom. Det är naturligtvis inte för att kritisera dessa väsen som vi här lägger fram våra analyser. Vi önskar bara komma till botten med den högsta eldens mysterium och de av denna eld skapade olika stadierna i utvecklingen av väsendenas sympatianlag, och de därmed förknippade motsvarande olika formerna av mentalitet eller psyke. Därför måste vi nyktert och opartiskt se på den jordmänskliga sexualitetens särskilda utslag eller verkningar på tanken och viljeföringen. Vår analys har alltså här blivit ett uttryck för det faktum att "hanköns-" eller "honkönstillståndet" eller detta väsendenas sexuella "enpoliga" tillstånd, utöver att det befordrat artens fortplantning eller befruktning och de därmed sammanhängande ögonblicken av älskog, omöjligt har kunnat åstadkomma annat än mörker eller ett genialt främjande av hatets eller den dräpande principens manifestation. I förhastat nit att försvara den "enpoliga" eller så kallade "normala sexualiteten" framhåller man kanske här att jordmänniskorna, som ju uppträder som "män" och "kvinnor", har skapat stora kulturvärden i många olika riktningar – konst, musik, litteratur, vetenskap, moral etc. Och det är ju helt riktigt, men de speciella upphovsmännen och ledstjärnorna vid skapandet av dessa kulturvärden har absolut inte varit de ovan beskrivna "riktiga männen" och "riktiga kvinnorna". Det har inte varit särskilt utpräglade "hanköns-" och "honkönsväsen" som skapat det geniala på konstens eller den högre intellektualitetens område. De som har kommit från de "enpoliga" väsendenas verkliga domän inom jordmänskligheten har endast varit stora härförare, erövrare, krigare och hänsynslösa diktatorer, folkförtryckare samt så kallade "gangstrar". Visserligen har de stora kulturexperternas eller de intellektuella geniernas personer framträtt som "män" och "kvinnor", men det bevisar ju inte att dessa väsen har varit speciellt "maskulina" eller "feminina". Deras särskilt höga kulturella manifestation visar ju att de i stället skiljer sig från det robusta "maskulina" och "feminina" eller "enpoliga" väsendet, som i själva verket endast kan handla i själviska eller egoistiska syften. Det är inte de stora självdyrkarna och de inhumana förtryckarna som är mänsklighetens största kulturskapare. Väsen som är geniala slavjägare och betjänar sig av terror ända till sadism, kan omöjligt vara freds- eller kulturskapare. Överallt där sådana väsen får makt eller något att säga till om, uppstår gråt och tandagnisslan. Där flyter blodet i en atmosfär av frihetsberövande, tårar och förtryck. Sådan ser den jordiska människan ut i sitt mest framträdande eller kulminerande "enpoliga" tillstånd. Sådana ser "mannen" och "kvinnan" ut där de framträder som hundraprocentiga "hankönsväsen" och "honkönsväsen". Är det inte på tiden att den intellektuella jordmänniskan av i dag får blicken riktad på den sexuella struktur eller den gren av den högsta elden som döljer sig bakom den jordiska "mannen" och "kvinnan"?

Föregående

Nästa