Martinus: Livets Bog, del 5, st 1749

1749. Det är uppenbart att man i största allmänhet inte betraktar "mannen" eller "kvinnan" på det här beskrivna sättet. Man ser att såväl "män" som "kvinnor" varit stora kulturpersonligheter, stora humanister med betydande intellektuellt vetande och kunnande. Ja, ser man inte överallt "män" och "kvinnor" i spetsen för de kulturella skapelserna eller manifestationerna, liksom man ser dem i spetsen för den omtalade diktatoriska principen att förtrycka med dess blodsutgjutelser och terror. Jo, det är helt riktigt att det ser så ut. De "män" och "kvinnor" som främjar de kulturella och humana skapelserna eller manifestationerna framträder förvisso också i en yttre form som måste betecknas som "manlig" och "kvinnlig", men de är "män" och "kvinnor" av ett annat slag. De har inte samma psyke som den renodlade "mannen" och "kvinnan". De utgör således var för sig ett väsen som mer eller mindre avviker från den renodlade "mannen" och "kvinnan". Men om de skiljer sig från den renodlade "mannen" och "kvinnan", innebär detta alltså att de i motsvarande grad avviker från att vara det renodlade "hankönsväsendet" och "honkönsväsendet". De har visat sig vara väsen som haft en högre eller lägre grad av sympati eller kärlekskänsla vid sidan om sin rent äktenskapliga känsla. Ja, denna nya sympatiförmåga har för de längst framskridna väsendena till och med varit av en så genomgripande natur, att den helt eliminerat den äktenskapliga känslan i deras psyke. Därigenom har alla själviska eller egoistiska sympatier i motsvarande grad måst vika från deras medvetande och viljeföring till förmån för detta nya sympatianlag. Föremålet för denna sympatiförmåga är helt enkelt alla andra levande väsen. Förmågan kulminerar i förhållandet till alla mänskliga väsen och är i detta högsta framträdande oavhängig av kön. Sådana väsens högsta livslycka i renodlad form kan därför omöjligt vara något annat än detta att befordra ljuset och lyckan för alla andra väsen. Där denna nya sympatiförmåga kulminerar, kan väsendet inte befordra själviska eller "djuriska" och därmed kärlekslösa manifestationer utan att känna samvetsförebråelser. Då samvetsförebråelser är motsatsen till lycka, blir det således ett faktum att dessa väsen kan finna lyckan endast genom att tjäna andra. Därför kan de älska väsen av sitt eget kön. Jonatan kunde älska David, och Jesus kunde älska Johannes. Det är inte något äktenskap eller någon äganderätt över ett annat väsen man här begär, även om tendenser i den riktningen i någon mån kan förekomma på de lägre begynnelsestadierna av detta nya mentala tillstånd och bidra till att förvränga uppfattningen av det nya könet i utomståendes ögon. Med insikten om de här skildrade nya sympatianlagens närvaro i renodlad form hos den högt utvecklade människan förstår man bättre Jesu hänvisning till kärleken till nästan i form av det stora budet: "Du skall älska din nästa som dig själv." Likaså förstår man att han måste uttrycka sin syn på sig själv med orden: "Människosonen har inte kommit för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många." Här har det också blivit tydligt varför mänsklighetens största visa eller mest utvecklade, kosmiskt medvetna väsen inte har varit bundna i äktenskap, utan varit fria, suveräna väsen.

Föregående

Nästa