Tillbaka till startsidan
Livets Bog, del 5
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram
Det nya psykets kulmination i mannen och kvinnan är i Bibeln symboliserad som ”den förlorade sonens” hemkomst och som den säd, med vilken ormens huvud ska krossas och alla släkten på jorden välsignas, varigenom väsendet omformas till att vara ett med ”vägen, sanningen och livet”
1750. De nya sympatianlagen, när de utvecklats till sin renodlade form och skapar den därmed förknippade kosmiska klarsynen hos väsendet, eliminerar hela den rent äktenskapliga talangen från väsendets medvetande. Ett sådant väsen är i själva verket "gift" med ingen mindre än hela mänskligheten. Detta åter betyder att väsendet är så förbundet i sympati med alla medmänniskor och övriga levande väsen, att det skulle få samvetsförebråelser om det favoriserade eller älskade somliga väsen på andra väsens bekostnad. All världens levande väsen med människorna i spetsen, under den gemensamma beteckningen "nästan", är detta väsens nya kärleksobjekt. Detta objekt förnims av de längst framskridna som en samlad livsyttring eller ett tillkännagivande av ett allsmäktigt levande väsens osynliga jag. Detta jag återigen, blir i förening med nämnda livsyttring till den allra högsta förnimmelsen av alltets upphov, den allsmäktiga Gudomen, den evige Fadern, till vilken man i sin levande dagsmedvetna upplevelse vänder sig i alla situationer och talar med och anropar med orden "du som är i himlen". Det är denna utveckling av det levande väsendet som gudason, som skildras i "den förlorade sonens" historia. Hans hemkomst till Fadern är detsamma som individens upplevelse av "kosmiskt medvetande" och den åtföljande vakna dagsmedvetna upplevelsen av och föreningen med Gudomen. Det är också denna gudasonens utveckling som beskrivs som den seger, vilken "kvinnans säd" enligt Bibeln skulle uppnå genom att "krossa ormens huvud", det vill säga krossa den "djuriska" eller själviska och därmed den mot nästan fientliga naturen i sitt eget väsen. Det är denna tillintetgörelse av "ormens huvud" eller den "djuriska" principen som utgör den blide Abrahams "säd", i vilken "alla släkten på jorden skall bli välsignade". "Krossandet av ormens huvud" är alltså inte någon brutal våldsprocess eller något krig. Det är en fredens process, baserad på de ord av kärlek till nästan som Abraham yttrade till Lot: "Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster." Det är fullbordandet av denna process, att med kärlek kunna "krossa ormens huvud", som är uppfyllelsen av Gudomens stora avsikt och vilja: "Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss." Finns det något väsen som mer är eller kan vara "Guds avbild" än den människa som är befriad från varje självisk och för andra levande väsen fientlig och dödsbringande natur? Sänder inte ett sådant väsen ut ljus åt alla håll? Är det inte ett sådant väsen som är "ett med Fadern" och utgör "vägen, sanningen och livet"?
Gå tillbakaFöregående
NästaGå fram