Martinus: Livets Bog, del 5, st 1752

1752. Man har för länge sedan börjat lägga märke till de väsen som avviker från det rena "hanköns-" och "honkönsbetonade" psyket, men har endast varit i stånd att uppfatta dem som "abnorma", vilket ju är rätt naturligt. Utomstående eller väsen som ännu inte är så långt komna i denna förvandlingsprocess kan ju omöjligt få en annan uppfattning, eftersom de helt saknar verklig kosmisk eller högintellektuell insikt i den kosmiska livsplanen. De kan ju omöjligt bedöma något utifrån ett vetande eller en kunskap som de inte äger. Man har därför försökt "bota" de från den "djuriska maskuliniteten" och "femininiteten" avvikande väsendena genom straff och förbud, eftersom man i blind naivitet har trott att detta väsendenas tillstånd endast var en viljeakt. Man förstod inte, att lika dåraktigt som det skulle vara att straffa en "man" för att han är en "man", och straffa en "kvinna" för att hon är en "kvinna", lika dåraktigt är det naturligtvis att straffa ett väsen för att det framträder med ett annat könstillstånd. Och lika dåraktigt måste det naturligtvis också vara att baktala, håna och bespotta sådana väsen. Ett könstillstånd är inte att jämföra med en ytlig viljeakt som till exempel att öppna och sluta sina ögon, eller att stå upp och sitta ned, eller att springa och gå. Den sexuella inställningen är inte ett parti som man kan vara medlem eller inte vara medlem i, allteftersom man vill eller inte vill. Den sexuella naturen är inte något man vill, den är något man är. En "kvinna" är en "kvinna" och en "man" är en "man", vare sig de vill eller inte. På samma sätt är en människa primitiv eller högt utvecklad, oavsett vad hon vill. Varför skulle utvecklingen av sympatianlagen utgöra något undantag? På detta område tillhör man självfallet den ena eller den andra graden av utveckling, helt oberoende av vad man själv vill – lyckligtvis. För om det bara berodde på den mänskliga viljan, skulle det inte finnas någon som utvecklades, i synnerhet inte inom en så djup och genomgripande medvetandefaktor som den sexuella. Vem skulle rent förståndsmässigt frivilligt gå in i en sfär, i vilken man måste betraktas som ett abnormt eller onaturligt väsen, som en paria, utsatt för de "djuriska" eller "maskulina" och "feminina" väsendenas förakt, hån, spott och spe, förtal, förföljelse och tortyr? Detta är ju alltid de väsens lott som går före flocken, inte bara på det sexuella området, utan också på alla andra områden av det mänskliga psykets utveckling och den därmed förknippade förvandlingen av väsendet från "djur" till "människa".

Föregående

Nästa