1755. Här invänder man kanske att många av de nämnda kulturåtgärderna och kulturförmånerna inte har tillkommit på grund av något särskilt osjälviskt sinnelag. De är skapade av affärsprincipen. De har i stor utsträckning visat sig vara företag som kunnat skapa försörjningsmöjligheter och vinster, och många personer eller initiativtagare till sådana stora arbetsskapande eller samhällsnyttiga institutioner eller rörelser har blivit otroligt förmögna eller rika just genom att ha skapat sin verksamhet. Är det inte ett allmänt känt faktum att det finns företag inom industrin, bilfabrikationen, maskintillverkningen etc. som börjat under mycket blygsamma och primitiva förhållanden och till slut blivit jätteföretag med tusentals arbetare, och som gjort sina upphovsmän till världens rikaste människor? Har det inte varit just tanken på att uppnå denna rikedom som varit drivfjädern, snarare än en önskan att gagna och tjäna mänskligheten? Är det någon som tror att dessa rika personers medmänniskor i största allmänhet, alltså utanför kretsen av personliga vänner och inställsamma, gratis får del av denna stora rikedomskällas tillgångar och anhopade jätteförmögenhet? Har inte sådana företags arbetare måst strejka eller lägga ned stor energi och kamp för att få så pass mycket av denna stora inkomst, att de åtminstone kunde täcka de nödvändigaste behoven av dagliga livsförnödenheter? Bygger inte alla dessa stora företag huvudsakligen på möjligheten att öka rikedomarna? Vem sätter i gång dem av kärlek till medmänniskorna? Lever inte sådana jätteföretags ägare i regel i stora palats med parker och anläggningar och med en stab av uppassande personal? Lever de inte rent av i ett överdådigt utnyttjande av alla kulturens förmåner, ja, ibland intill ett dödsbringande frosseri, medan deras arbetare skulle ha fått gå under i träldom, armod och elände, om de inte efter hand lärt sig söka skydd genom organisation och sammanslutning. Detta tycks ju inte tyda på någon sympati som är av annat slag eller av högre natur än djurets.
      Det är helt klart att den rent yttre drivkraften i dessa företag i de flesta fall inte visar på någon högre grad av osjälviskhet, utan tvärtom är en produkt av vinningssyfte och självbevarelsedrift hos dessa överordnade och underordnade väsen. Men tingens verkliga och sanna analys är inte avslutad enbart med en ytlig lokalanalys. Det finns ett högre fält som livet måste betraktas ifrån för att kunna bli rätt och riktigt bedömt. Detta högre fält är tingens plats och betydelse i helheten. Och här kan det väl inte förnekas att ett sjukhus inte byggs bara för att ge murare och övriga hantverkare något att göra, liksom det inte heller kan vara logiskt att anta att sådana institutioner bara är uppförda för att skapa försörjningsmöjligheter för läkare och sjuksköterskor. Det verkliga ändamålet med ett sjukhus måste ändå vara att det ska utgöra en institution med vars hjälp skadade och sjuka människor om möjligt kan återföras till hälsa. Är det inte på ett liknande sätt när det gäller uppförandet av skolor och övriga läroanstalter? Här är det väl heller ingen som tror att dessa endast uppförs för att ge byggmästare och hantverkare och längre fram lärare ett yrke. Det slutliga målet för skapandet av dessa företeelser måste väl i högsta grad vara att skapa allmän tillgång till undervisning och upplysning. Lag- och rättsväsendet med sin polisstyrka har också ett högre syfte än att bara vara ett yrke för denna kårs över- och underordnade personer. Är inte avsikten med denna kår att så långt möjligt skapa värn eller skydd för individernas liv och mänskliga rättigheter? Ser vi på själva regeringarna i världen, kan det väl inte heller här sägas att dessa har till högsta ändamål att skapa levnadsbanor för kungar, presidenter, ministrar och riksdagsmän etc. Är inte det högsta och verkliga ändamålet med alla regeringar utan undantag att skapa ordnade kulturella samhällsförhållanden? Och gäller inte detsamma för alla kulturella företeelser i det moderna samhället? I vilken grad dessa institutioner och företeelser förmår eller är i stånd att var för sig fylla sitt särskilda ändamål, är endast en utvecklingsfråga. Men det kan inte förnekas att deras gemensamma ändamål uteslutande är en förbättring av samhällsförhållandena. Deras innersta och starkaste livskärna består alltså av krafter som oundvikligen pekar i riktning mot humanitet, osjälviskhet eller människokärlek. Ja, så tydliga är verkningarna av dessa krafter även bakom de utifrån sett mest egoistiska eller själviska företag, att verksamheten där i de flesta fall ändå vrids i en mer eller mindre human riktning. Är det inte emellanåt så, att stora privata företag, affärer baserade på en allt genomträngande rovdrift, genom sin överlägsna ekonomiska makt har bringat många mindre firmor eller affärsföretag in under sin plundrande diktatur eller till konkurs och undergång? Och har de inte genom att sammanföra de från dessa företag överförda tillgångarna med sin egen privata förmögenhet fått denna att växa till gigantiska mått? Och kanske har det slutat med att denna jätteförmögenhets ägare i sin levnads afton helt eller delvis har skänkt denna från samhället tillskansade rikedom tillbaka till samhället i form av stora kapital för kulturella ändamål? Kretsloppsprincipen gör sig således även här gällande. De på egoistiskt vis skaffade eller erövrade tillgångarna kommer alltid förr eller senare att på ett eller annat sätt återgå till samhället. Ingenting kan i längden eller beständigt fortsätta att vara privategendom, även om egendom förvisso kan gå i arv genom några generationer. I ständigt stigande grad ser vi alltså hur privata jätteförmögenheter glider tillbaka till samhället. Väldiga företag som har hundratals eller tusentals arbetare, och vars existens bygger på ett spekulerande i människors dryckenskap eller onaturliga begär efter berusningsmedel, har till och med måst upprätta institutioner eller fonder, genom vilka delar av företagens miljonöverskott flyter tillbaka till samhället som stöd för konst och vetenskap och andra kulturella ändamål. Vad beträffar de statliga skattemyndigheterna, är ju sådana institutioner inte heller enbart till för att skapa arbete åt sin personal. Meningen med skatteväsendet kan ju bara vara att skapa en institution eller ett redskap, med vilket staten kan reglera samhällets tillgångar på ett sådant sätt att de inte i alltför hög grad tornar upp sig som privategendom på samhällets bekostnad. Att denna reglering av förmögenheter eller tillgångar genom skatteväsendet ännu inte är fullkomlig, ja, ibland rent av kan uppfattas som otillständig och orättvis, är ju också bara en fråga om utveckling, något som tiden och erfarenheterna efter hand kommer att råda bot på.
      Som vi sett, pekar således alla privata såväl som offentliga institutioner och företag i human riktning, även om de alltjämt på många områden ytligt sett skapar bekymmer, sorger och lidande och, som nämnts, i många fall till och med förefaller vara orättvisa. Vi kan alltså inte komma ifrån, att bakom alla dessa officiella och privata företeelser verkar krafter som i grund och botten absolut inte är "djuriska" eller själviska, och som just därför på ett osjälviskt sätt arbetar för att skapa en bättre samhällsordning, helt oberoende av om de privata, religiösa eller politiska intressesfärer som de utgått ifrån, ytligt sett i hög grad kan vara själviska och var för sig enbart arbetar på att själva uppnå största möjliga materiella fördelar på de andras bekostnad. Även om alla de skilda upphoven till privata, religiösa och politiska sammanslutningar således visar benägenhet till själviskhet eller egoism i sitt framträdande, liksom de enskilda individerna man och man emellan också i stor utsträckning helst bara arbetar till sin egen fördel, så är det likväl osjälviska krafter och av dessa krafter skapade, mer eller mindre osjälviska, privata och offentliga företag och institutioner som uppenbaras för oss bakom deras samlade manifestation.