Martinus: Livets Bog, del 5, st 1758

1758. Universums grundton visar sig således även här vara kärlek. Men mitt i denna universums kärlekszon har de levande väsendena alltså sin egen sfär eller zon, där de själva griper in i tingen och med sin känsla och vilja dirigerar och påverkar dem. Det är självklart att väsendena då kommer att bli präglade av denna påverkan. Det är också självklart att de genom denna påverkan kommer att avvika från sin ursprungliga bana, blir bortryckta från universums grundton, i samma mån som deras begär och vilja inte är i kontakt med den. Det måste då vara helt naturligt att det i väsendenas domän uppstår en medvetandesfär eller zon, i vilken motsatsen eller kontrasten till kärleken är dominerande, det vill säga kärlekslösheten, som återigen är detsamma som mentalt mörker, hat, brutalitet, mord och dråp. Det är alltså bara i den av individen själv skapade delen av universum som det kan råda mentalt mörker. Endast individens eget medvetandeområde och den av honom själv skapade yttre disharmonin med universums grundton kan representera eller utgöra det så kallade "onda", "ragnarök" eller "helvetet". Och här kommer detta "onda" att fortsatt dominera så länge individen åstadkommer eller upprätthåller disharmonin med universums grundton, helt oberoende av om alla andra väsen för länge sedan övervunnit den och därigenom blivit invigda eller fullkomliga väsen. Det är således inte de andra levande väsendena i tillvaron som är skuld till vårt eventuellt olyckliga öde, liksom naturligtvis inte heller vi kan vara skuld till deras eventuellt olyckliga tillstånd. Allt i vårt öde som avviker från universums grundton kan endast befordras av vårt eget väsen och med vårt eget själv eller jag som djupaste orsak. Är inte detta gudomligt? Kan livet vara mer rättvist? Att vi får leva på ett klot och i en sfär där det finns likasinnade väsen, lysande och kärleksfulla eller mörka och kärlekslösa, som vi får leva bland allteftersom vi själva representerar de olika stadierna, är endast ett led i naturens sedvanliga, logiska och praktiska framträdande. Lika barn leker ju bäst, just därför att de bäst förstår varandra. Det är därför vi ser att kaka söker maka. Att väsen av samma natur kommer att leva i samma sfär, bland väsen av sitt eget slag, bevisar alltså här naturens stora kärlek eller kärleksfulla grundton. Det skulle nämligen vara synnerligen kärlekslöst att låta de kärleksfulla väsendena få sin boplats bland våldsverkare eller så kallade "banditer". Och då allt det "onda" genom sin utlösning skapar smärta och lidande, det vill säga ett olyckligt öde, medan utlösningen av det "goda" eller kärleken skapar ljus och salighet, det vill säga ett lyckligt öde eller kontakt med universums grundton, vilket är detsamma som "Guds avbild", och därmed gör människan till ett med denna avbild, så leder detta orubbligt till att absolut inget levande väsen kan bli kvar i mörkret. Genom olyckan och lidandet kommer alla att upptäcka ljuset och därmed rätta sin andliga och materiella kurs mot detta ljus. Här blir det således ett orubbligt faktum att universums samlade energimanifestation är identisk med allkärlek. Till och med människornas felsteg görs till kosmiska ömhetsbevis, eftersom dessa väsen genom felstegen utvecklas och får erfarenheter eller lärdomar om livets storhet och eviga fakta och därmed om sig själva såsom identiska med Gudomen, oändligheten och evigheten.

Föregående

Nästa